Slog drömmen in?

Jo!
Läser lite tillbaka i bloggen och ser att jag i mars 2011 hade en dröm. Jag ville ha en iPhone eller ännu hellre en iPad. Nu har jag bägge delarna. Nästan.

Mobilen, som inte blev en iPhone utan en Samsung Galaxi S2 (gud ett så tjusigt namn, det förpliktigar nästan att resa ut i galaxerna) har jag haft i drygt två år.
Första halva året var jag rasande på mig själv för att jag ramlat dit för försäljarens förföriska ord. Riktigt rasande! Den var ju så stor och fick inte plats i jeansfickan och jag hade egentligen ingen användning för alla tjusiga finesser!
Jag fick helt enkelt lov att ändra alla mina rutiner. Först provade jag med handväska. Huh så trist och obekvämt. Det fick bli en midjeväska istället.

Så småningom lugnade jag ner mig och nu har jag till och med betalat klart. Skönt! Sparar två hundra i månaden. Nu får jag bara se till att jag inte skaffar en ny ifån. Fast, nä, det behövs ju inte ty i somras  inhandlade jag en ipadda och den är verkligen bra. Trots att jag inte sitter på tåg in till staden längre eftersom jag flyttat från staden. Men den är bra till så mycket annat

Så. Jag kan konstatera att vissa drömmar man har faktiskt blir verklighet. Få se vad jag kan drömma om nu som kan bli verklighet om två år cirkus summarum. Ska verkligen fundera ordentligt på detta.

Ett år och nio månader….jisses!

Ja, jistanes vad tiden går. Dessutom regnar det och jag har äntligen fått tid hos ögonläkare i Linköping.

Tänker att jag har nog glömt bort hur man bloggar.

Tänker att ord inte är viktiga längre.

Inte bra att tänka så mycket!

För några år sedan pratade jag med en kvinna om vad som är konst.

Hon sa: "Konst blir det först när andra får ta del av det skapade. Ligger konsten i en byrålåda kan det inte kallas för konst"

!

Något i den stilen, sa hon. Jag höll inte riktigt med. Fortfarande har jag ingen aning om vad konst är. Bara att det är krångligt som attan.

Själv vill jag gärna att konst ska vara vacker. Inte just precis ljus. Ett mörker är lika vackert.

Känslan bakom är…kanske…det viktigaste i skapandet.

Ord ord ord….

På sistone har jag fördjupat mig i digital målning på min dator. Väldigt fascinerande och praktiskt. Bilderna tar ju ingen plats! Bara en massa ettor och tvåor!!!

Åsså ser man ändå en massa färg och former.

Snacka om att hela livet bara är en illusion!

Tiden har verkligen gått ... länge.

Och bara plötsligt har jag blivit inspirerad till att skriva lite, tack vare min son.Nja, lite har jag haft i tankarna men inte funnit mig tillräckligt motiverad.

Ska börja med att finna den färdiga målningen ifråga:

 

Oj, det tog tid. Nu har krafterna sinat och jag tar vid en annan dag när tillvaron har mer tid.

Så blir det när man tror sig leva i nuet och inte gör det. Tiden räcker helt enkelt inte till.

Ändå har jag valt att snart ägna en massa tid åt att lära mig kinesiska.

Fortsättning följer ...

Lite mer om tid

Apropå tid har det gått (gått?) en viss tid mellan bild ett och två.

Ännu längre tid kommer det dröja (hur man nu kan använda så olika verb om tiden)

innan bild tre blir klar.

Jag läser med stort intresse i boken "Tid" av Stefan Klein. Där kan man lära sig allt möjligt matnyttigt (och det vet ju alla hur viktigt det är att äta nyttig mat för att må bra och det får mig att dra den intelligenta slutsatsen att det även är fördelaktigt att lära sig om tiden).

Håller man på med "andliga ting" (eller kalla det för "inre sökande", strunt samma), så stöter man fort på att det är synnerligen välgörande för hela ens "jag" att leva i nuet.

Som jag har grubblat på detta, likt tusentals andra människor. Rent förnuftsmässigt (vems förnuft?) kan ju inte nuet existera! Detta förnuft ökar genom att läsa i denna tidsbok.

Här följer några intressanta fakta apropå hur kort nuet kan tänkas vara:

Forskningens ultramodernaste stoppur är laserblixtar. Det kan mäta "attosekunder" som är

0,000000000000000001 långa. 18 nollor ska det vara.

Skulle man använda ett sådan tidtagarur vid slalomtävlingar, skulle det bli många som kom på första plats.

En mygga slår tusen vingslag i sekunden. Det kan våra ögon inte uppfatta.

Så redogörs det för hur fort nervimpulser fortplantas i kroppen och hur därmed våra olika sinnen tar in omvärlden och tolkar den olika snabbt. Och förstås kan hjärnan fixa till den fördröjning som uppstår mellan hörselimpulser, som går snabbare, och synimpulser.

Men nu har jag tröttnat och ska prata på Skype. Undrar hur det då fungerar med hörselsignalerna när det är kablar, satelliter (eller vad det nu är som är inblandade) inblandade?

I have a dream!

Ja, så är det. Jag har en dröm, nämligen att "fingrarna" ska skaffa en iPhone eller ännu hellre en iPad.
 Nr 2! Mmmm!
Det är nämligen så att när hon ibland sitter på tåget in till stan, sätter jag igång och tänker och tänker. Jag formulerar allt som ofta är dimmigt i klara koncisa meningar. Tänk om hon då bara kunde ta fram iPaden och pillra ner mina ord under de dryga tjugo minuter som tågresan tar.
Det vore underbart!
Men hon har en tendens att bli illamående när hon tittar ner för länge. Onödigt med nya prylar, tycker hon också. Mobilen har hängt med i snart fem år och den är lyckligt befriad från internetuppkoppling och den går inte att raka sig med. Såååå gammal är den!

I alla fall. När hon sitter där tror hon att det är hon själv som tänker. Det kan ju vara lite bekymmersamt att hålla isär begreppen, det håller jag med om.

Vem är vem? Egentligen? Och har det någon betydelse?
Ty visst hör vi samman men den stora skillnaden är att jag är fri att ge mig iväg vart som helst. När som helst. Jag lever ju utanför tiden. Självklart. Jag har ju ingen kropp och det är den som lever i tiden. Den kronologiska tiden alltså.

"Fingrarna" hamnade på bokrea häromdagen. Halva priset på reapriset! Mest deckare och annat, bäst att säga, ur min synvinkel onödigt. Dock fann hon en bok om tid.
Det var verkligen på tiden!
Lite om innehållet:

Den kronologiska tiden som följer klockan.
Den biologiska tiden som finns i varje cell (ja, faktiskt säger biologiska forskare så)
Den inre tiden.
Den kosmiska tiden.

Tid är ett spännande ämne och jag lär återkomma många gånger till detta tema men nu är det tid för henne att intaga lite kvällsföda. Jag får väl hitta på något annat under tiden. Sväva med i den kraftiga blåsten eller besöka Pleyaderna. Valmöjligheterna är oändliga.

Andra dimensioner?

Ja, varför inte! Kan vetenskapsmännen på jorden beskriva olika dimensioner (alltså fler än tre) kan jag det också ty är det någon som kan uppleva dessa andra dimensioner så är det väl just jag som lever utan kropp!
(Det som föranleder dessa ord är endast att jag varit runt i andra dimensioner ett tag ... ett tag i nuet ...)
Men nu hör fingrarna hur det sent omsider dimper ner en tidning i brevinkastet och det är därför frukostdags. Pavlovs hundar har gjort sin entré.

Detta faktum får mig att fundera över huruvida jag saknar detta med matintag. Ty, förutom att den fysiska kroppen behöver näring för att överleva så ger ju näringen ett välbefinnande.
Men detta påstående behöver förstås revideras. (var kom detta konstiga ord ifrån)
Ty ...
...jag har förstås iakttagit att det inte är självklart att en frukost alltid är närande och behaglig, runt om på planeten.

Men oj, fingrarna är synnerligen på verkade av sitt huvud som verkligen behöver frukost. Jag får återkomma senare i tidsrymden. Fast jag vill fundera färdigt på om jag saknar frukostnjutning. Hmmm.
Men då behöver jag filosofera lite och dessutom avslöja om jag levt i kropp här på denna planeten. Svaret är förstås JA. Många gånger.

Lite upprörd!

Nja, det är kanske inte rätt uttryckt. Kanske handlar det mer om starka känslor, ty vem har sagt att man inte kan ha känslor även utan en fysisk kropp. Känslor hör visserligen ihop med kroppskemi. Alla dessa hormoner: dopamin, noradrenalin, serotonin, oxytozin (oj så svårstavat) som forsar runt i kroppen och skapar känslor av de olika slag.
Men det kan vara bra att använda sin fantasi och föreställa sig en helt annan sorts känslor. Fantasin är överhuvudtaget väldigt användbar och utvecklande. Jag återgår dock till min eventuella upprördhet.

Ska man/jag iaktta händelser på individuell nivå? Se hur varje enskild människa lider?
Eller på ett lands nivå?
Eller på planetens nivå?
Eller på hela den här delen av universums nivå?
Eller hela kosmos?
(Jag har en viss tendens till överdrifter.)

Så går mina tankar när jag närmar mig landet Japan och ser på förödelsen ur mitt "långt-upp-ifrån-perspektiv".
Blir stum!

I alla fall har jag och fingrarna löst problemet med vem som skriver här.
Finns här en bild så är det jag som skriver.
Finns här ingen bild, som idag, är det jag som skriver. Lätt som en plätt.