Matrix.
För tredje gången har vi tittat på Matrix och varje gång blir jag lika imponerad av hur djup den är, hur många sanningar den innehåller.
Det är bara att skala av alla slagsmål så framträder hela livet i sin yttersta filosofi och substans.
Tanken att allt bara är en illusion djupnar.
Tanken hur vi är präglade att tro och tycka saker. Hur det är vår hjärna som tolkar allt vi upplever via våra sinnen.
Försöker man leka lite i tanken att man tar bort ett sinne i taget; först synen så man blir blind....ok...har man levt ett tag i kroppen kan man ändå veta hur världen ser ut.
Man tar bort hörseln. 
Fortfarande kan man uppleva mycket via framför allt känseln. Att smaka och lukta är kanske mindre viktigt man tyckas. Fast, huh så tris livet skulle bli om man inte får känna smaken av....allt!
Men känseln! Plocka bort känseln!! Vad blir kvar då? Hur ska man då leva i sin kropp? Det blir en omöjlighet.
Jaha, vad finns kvar då? Kanske man kan ligga i matrix och få näring samtidigt som man lever ett låtsasliv som bygger på hjärnstimuleringar.
Är det någon skillnad?
Detta skriver jag inte för att jag blir deppad eller så utan mera just som en tankelek, att livet är något annat också.
Att gå på upptäcksfärd efter detta blir ju väldigt spännande. hela livsupplevelsen växer.
Därför är det bra med filmer som Matrix.
Fast de andra två som följer upp det hela klarar jag mig med att se bara en gång.
Och för att förstå slutet får jag klura en massa och är ändå bara en bit på väg att fatta.
Det är både och.....