Skönt att komma till skott!

Ligger utslagen i soffan! Fast bara lite. Har inte tid helt enkelt.

Jag har 2,5 timmar på mig innan det är dags att ta tåget till stan och galleriet. 

På den tiden ska jag skriva klart denna sista bloggtext innan min vernissage, anledningen till att jag började blogga för sex månader sedan. Räknar att jag med denna textila bild som pryder dagens blogg, har lagt upp 80 bilder. Inte konstigt att jag inte minns vilka och vilken tur att jag varit så ordentlig att jag lagt dem i mappar, en för varje månad.

Den här sista bilden har jag gjort på mörkblå sammet, 180 x 180 cm. På denna yta har jag sytt på, en efter en, cirka 23.000 glaspärlor plus 409 lite större slipade glaspärlor. Den har faktiskt namn, i alla fall ett arbetsnamn: "The Big Bang" eller "Gud". De filosofiska tankar jag har med detta namn orkar jag dock inte skriva ner. I alla fall är jag stolt över mitt enorma tålamod att ha tillverkat den och glad över att den är så "stark".

Till sist ska jag klä mig lite vacker, äta mat, dricka kaffe och packa lilla ryggsäcken med småsaker.

Väl framme i galleriet ska jag sätta upp nummerlappar bredvid varje tavla samt stoppa prislistor i plastfickor. Det har blivit 31 tavlor på väggarna. 31 målningar utan titlar. Jag tycker att jag har min konstnärliga frihet även när det gäller detta med att inte vilja sätta namn på mina verk. Jag behöver helt enkelt inte göra som man brukar.

Kanske ska jag bistå med kökshjälp till mina "snitt-makare" fast jag tror att de vill göra själva. 

Skutta iväg till närliggande affär och fixa lite cider så här i sista stunden. Alla vill ju inte ha vin!

That´s it! 

Sen behöver jag bara vara trevlig!!!

I morgon är en ny dag, en ny tom duk väntar.

Spindelnät och plankton.

Igår hamnade jag på svt play och Vetenskapens värld som handlade om den mikroskopiska världen, bland annat då om spindelnät och plankton.
Ett plankton är så litet att när det simmar fram i havets vatten, är det som att det simmar i sirap och lämnar efter sig spår som gör att små fiskar lätt kan finna dem och få sin mat. Små fiskar kan ju inte göra som valar vilka bara öppnar munnen,  silar bort allt vatten och sedan sväljer en hel drös med plankton. Små fiskar följer spåret och äter planktonet ett och ett.

Det får mig att associera till Auberginerna i Australien som följer drömspår, osynliga för våra ögon.

Det som visar sig vara illa med våra plankton och småfiskar är att när havets vatten blir varmare syns inte längre några spår och småfiskarna får då ingen mat som gör att de större fiskarna inte heller får någon mat, och så vidare upp i näringskedjan.
Dessutom berättar man att ett nytt sorts plankton bildas som simmar jättesnabbt. Man jämför att det är så snabbt som om en människa skulle springa med en hastighet på 3.000 km i timmen. Då hinner fiskarna inte fånga sina plankton, med lika dåliga odds för alla havets invånare och slutligen också för människan.

Om spindelnätets tråd, som ju är tunn som ett hårstrå, har man upptäckt att det består av tusentals tvinnade trådar som i sin tur består av ännu tunnare trådar... Ju mer man förstorar desto fler trådar upptäcker man.
Det känns ofattbart att det bara kan vara så. Våra sinnen är helt enkelt inte konstruerade för att uppfatta denna mikrovärld.

Våra sinnen är inte heller gjorda för att uppfatta makrovärldar.
Tänk om vi kunde uppfinna  ett "förminskningsglas" och med detta flytta oss långt utanför alla universum och betrakta dammkornet Jorden. Kanske skulle vi vara lite mindre styva i korken och inte anse oss som skapelsens härskare.

Beträffande utställning kurerar jag fortfarande bronker och hals och har inte ens skaffat nödvändig taveltråd men eftersom vi bara är ett dammkorn i makrokosmos, löser det sig i alla fall.
Jag får fånga några spindlar! Lägger in en bild på lite mikrovärld. Det är alltså inte ormar längre utan små små maskar som simmar i en vattendroppe.

Tomt!

Inte en tomt som man har sitt hus på, utan tomt i mitt huvud.
Har just varit rasande arg i samband med uppgradering av mitt mobila internetabonnemang (inget märke nämnt) med följd att jag nu är alldeles utmattad och borde gå och laga till lax och spenat jag tog ur frysen för en stund sedan.

Det var meningen att internetuppkopplingen skulle vara snabbare.
Så är det inte. Den "sniglar" sig fram!
Kanske beror det på att det är fredag och fler folk surfar. Inte vet jag.
Lika svårt som det är att förstå detta med surf och mobiler, teve och annat som forsar runt i etern, är det svårt att förstå detta med energier, healing, avstånd, hur färgers energier påverkar...etc etc.
Och nu höll jag på att snöa in på hjärnan igen. Det ska jag akta mig för noga...

Jag vet dock att jag nu bara har en vecka kvar till min vernissage. Sist jag lade ut bilden jag gjort blev det alldeles för otydligt. Nytt försök i större upplösning är på plats (Hoppas jag. Jag har inte riktigt koll på hur stora bilder man kan lägga upp här på bloggen.):

Bara två veckor kvar!

Av sex långa månader! Det känns som att det inte är möjligt. Mars var ju igår!
Och här går jag fortfarande och skranglar med bronker och hals.  Halsen blir bara sämre.

Jag hör till den sortens människor som aldrig får feber.
När jag bodde i Spanien och hade små barn var jag jämt och ständigt dålig i mina bronker.
(brist på sömn )
Det syns inte särskilt mycket på mig när jag är sjuk så lite febertoppar hade varit perfekt. Icke!
Men så en dag hade jag feber; 38,6. Yippii, feber!!! Första och enda gången. Det var skönt!

När jag nu i natt låg i min sovsäck i soffan hos barnbarnen och kände hur halsen blev mer och mer svår att svälja genom (inte kan man väl säga så?) funderandes på alla aktiviteter jag får ställa in i ytterligare dagar, kändes det ändå helt lugnt inom mig.
Tänkte på detta kloka resonemang att vissa saker kan vi inte förändra i livet. Dock kan vi välja hur vi förhåller oss till det som händer och då påverkar vi indirekt hur det känns, till exempel via vår hjärnkemi.

Ingenting är egentligen livsviktigt! Just nu bara några få ting:

Skaffa krokar, taveltråd, etc och fixa så alla tavlor går att hänga? Helt nödvändigt.
Köpa boxar med vin plus något att hälla vinet i? Helt nödvändigt.
Det ätbara är redan utdelegerat.
Göra mer visitkort? Helt nödvändigt men det kan delegeras till kompis som redan har basen i sin dator.
Göra affisher? Nä, det är inte nödvändigt. (det kan till och med kännas skönt att ha ursäkt för att slippa)
Sätta upp inbjudningar på olika ställen i stan? Bra kanske men inte nödvändigt.

Hänga upp tavlorna några dagar i förväg? Helt nödvändigt.
Sätta titlar? O nej, o nej. Helt onödigt. Det får bli siffror.
Sätta priser? Suck!
Skicka ut fler inbjudningar via mitt e-post-register. Helt nödvändigt ty jag har bara kommit till hälften.
Tur att jag var förutseende att ta med datorn till Östergötland.

Nu kommer jag inte på mer. Bara att det är trist att vara svag.
Jag vill måla, andas, dansa, måla mer ...

Gå till frissan? Helt nödvändigt, lite fåfäng vill jag ändå vara! Har redan bokat tid och tar mig dit hur jag än mår. Förstås.

Resten av tiden kan jag ägna åt detta tråkiga att vila. Ja, och ligga på spikmattan...

Orkar inte välja målning så jag tar den allra första jag målade med vattenbaserad olja för en, typ, 25 år sedan.