söndag, februari 28, 2010

Utställning och kaffeabstinens

Så har jag hastigt och lustigt bestämt mig för att ha utställning till hösten. Nu kan jag inte längre likt en sköldpadda gömma huvudet inom mitt skal och bara sticka ut det en stund och sedan dra mig tillbaka in i mitt inre universum. Nu behöver jag stanna kvar härute. Också.

Redan vintern 2003 stod jag i ett stort, alldeles vitt runt rum, precis i mitten under ett takfönster och uttalade min önskan inför 50 andra kvinnor på en kurshelg i kundaliniyoga uppe i vintriga berg i norra Spanien, att jag ville ha modet att stanna kvar med huvudet utanför mitt skal.
Det var en mycket speciell helg. Mycket jobbig. Kallt och fuktigt, både ute och inomhus. Lite snö och dimma.
Detta är ju i Spanien, hade jag tänkt innan jag for iväg. Naturligtvis får man kaffe, även om det är yoga och veganmat som gäller.
Men där fanns inte kaffe! Och abstinenshuvudvärken satte snabbt igång med full styrka.
Plus att en av mina rumskamrater hade halsfluss! Bacillerna bara forsade in i min hals.
Totalt utslagen. Ändå fick jag höra att jag hade sådan karisma, mystiskt. Kanske för att jag kom från Sverige och därmed var lite exotisk.

Vi var alltså 50 kvinnor i skiftande åldrar och med 50 olika livsberättelser, som en efter en tog plats i ljuset från takfönstret och uttalade sin önskan om utveckling och växande i livet. Tänk så otroligt många människor det finns här på jorden som längtar och trängtar efter att bli mer! Som längtar efter lycka och framgång, var och en på sitt sätt och med sin ton.
Innan kursen var slut fick återigen var och en av oss tala om vad vi lämnade kvar.
Jag lämnade kvar kaffet!
Fast, visst började jag med kaffedrickandet igen. Och visst har jag ideligen dragit mig undan världen och gömt mig under mitt skal.
Nu, sju år senare, tänker jag befinna mig på bägge platserna samtidigt.
Nu, när jag inför min utställning bara måste börja ”marknadsföra mig”.

Livet fortsätter verkligen att vara fyllt av paradoxer, av ”både och”, vilket skapar en spännande dimension som gör att det blir ännu mer meningsfullt att leva just i fysiskt kropp.

2 kommentarer:

Nefertita sa...

Hej, jaa vad ska jag säga....det du skriver är såå intressant och tankeväckande, du är så bra på att beskriva, skriva, så jag kommer att följa och läsa då och då med stort nyfikenhet och glädje:)....

Evasusanne sa...

Tack! Det gläder mig.