Soptunnor, trappor och flyttkrok i Barcelona.

Plötsligt fick jag en vild idé, våren 2002. ”Jag ska bo i Barcelona ett år”, sa jag till min man. Han, som var van vid alla mina vilda idéer och som allra oftast avrådde mig med kloka argument, svarade med ett ”ja, det tycker jag låter bra!” Min förvåning var stor.

I augusti lastade vi bilen proppfull och åkte ner, mannen, jag och en dotter som bara ”råkade” ha en lägenhet som just blivit ledig efter att ha varit uthyrd i andra hand under ett par år, bara utifall att… Fiffigt värre! Full bil ner och nästan ännu fullare bil tillbaka till Sverige, nu med dotterns prylar men utan mig.
Det var min tur att köra, sent på natten upp för Pyrineerna på franska sidan. Alla fik var stängda! Regnet forsade ner och på motorvägens högraste (jag vet att det inte heter så) fil låg jag mellan stora långtradare och körde helt utmattad och livrädd, med dåligt mörkerseende. Jag berättade inte då för mina medpassagerare om min skräck. På radion strömmade musiken ut, Hallelujakören ur Messias som tröst. Vindrutetorkaren jobbade som besatt.

Så var vi på den spanska sidan och kunde mitt i natten äntligen få en riktig expresso. Lyckan var stor.
Nerförsbacken mot ett sovande Barcelona gick som en dans och att tömma bilen från den smala gatan och uppför alla trapporna innan staden vaknade gick också som en dans.
Hissar finns förstås inte i gamla hus. När man flyttar, hissar man allt upp eller ner via fönstervägen med hjälp av en sorts järnkrok som finns inmurad på de flesta gamla hus. Precis som på film.

En gång fick jag vänta ett bra tag för att gå upp för dessa trappor. Orsaken var att en något överviktig kvinna skulle baxas ner för de faktiskt riktigt breda trapporna.Läkarbesök var orsaken. Fashinerande. Hon lämnade aldrig sin lägenhet i vanliga fall men nu var det tydligen nödvändigt. Jag åsåg aldrig när hon åter skulle fösas upp.

Anledningen till att jag överhuvudtaget berättar allt detta, är att jag under det dryga år jag bodde mitt i denna dynamiska stad, kom i kontakt med intuitiv målning som gjorde att mitt bildskapande tog en annan riktning.
För övrigt började själva vistelsen i ett totalt kaos och antiklimax. Jag, som var van vid tystnad, hamnade mitt i Fiesta Mayor (stora festen)! Nedanför mitt fönster hade man byggt upp en scen med jättestora högtalare. Under en hel veckas tid startade musiken ur dessa skrällande monster vid tiotiden på morgonen och först framåt fyra på natten blev det tyst.
Jag som skulle meditera och gå inåt! Å andra sidan har jag efter cirka 30 år av idoga försök att få tyst där uppe i min hjärna, ännu inte lyckats, så varför skulle detta ske just mitt i en storstad?
I alla fall är människan beundransvärd i sin anpassningsförmåga.

Varje natt vid ett-tiden kom nämligen sopbilen slammrandes för att tömma de fyra gigantiska soptunnor som stod i hörnet av den smala gatan där alla ljud förstärktes när de steg upp mot väggarna. Detta görde mig djupt olycklig men efter en tid lyckades jag sova mig genom deras oväsen.