Förvirringen är ganska stor just nu.

Har varit i lägenheten och hämtat en drös med dammig post. Bland annat fanns en elfaktura som skulle betalats i går.
Det finns ingenting som får mig så upp och ner vänd som när det strular med myndigheter eller för all del med datorn.

Jag minns en gång när jag blev totalt rasande och därmed störtledsen. SJ var boven fast i deras ögon var det jag som var boven ty jag hade mage att ta ett tidigare tåg än det jag var inbokad på. Tåget var nästan tomt och jag tyckte att då gjorde det väl ingenting om jag hade bytt tåg.
Konduktöran var helt omedgörlig och jag ville ju inte börja störttjuta inför de få passagerare som säkert lyssnade intresserat på vår lilla konversation där jag snällt fick ge med mig och betala ny mycket mycket dyrare biljett.
Jag är nämligen en sådan som tjuter när jag blir arg eller rasande. Kan bara inte låta bli! Tyvärr anses det vara en kvinnlig svaghet att gråta... kanske ... inget genusskrivande just nu, tack.

Sedan satt jag där och kokade och förstod precis eller i alla fall anade vidden av att folk blir självmordsbombare och annat elände. Om jag kunde bli så upprörd över så lite, hur upprörd blir man inte då när det kommer stora "tankar" eller vad det nu är som kommer och jämnar ens hus med marken och sedan kör bort en. Eller mördar hela ens familj medan man själv var på toa. (ursäkta de smaklösa exempel jag ger)
Så lite vi ändå  blir utsatta för just här i vårt land, trots kris och annat otillbörligt.
Fick förresten mycket att tänka på inom detta område under många samtal i Spanien dessa dryga veckor jag varit där.

Det som blir förvirrande då är detta med alla kontraster, alla paradoxer och mitt i allt detta är det meningen att vi ska utvecklas, utvidga vårt medvetande och hänga med i jordens frekvensökning!!!

En liten lekfull akvarellmandala passar bra för att lätta upp tillvaron.

Darriga ben...

... hade Mumintrollet och Sniff när de tillsammans med Snusmumriken i full fart skulle ta sig hem till Mumindalen för att varna resten av familjen och alla knytt och oknytt för den stora kometen som alldeles strax skulle svepa med sin heta svans över jorden. Klart att det var bråttom.

Mina ben är också darriga. Inte på grund av komethot utan mer tack vare envis hosta. Så här skrev jag den 13 maj:


En mycket dryg vecka har gått!

Naturligtvis har jag blivit förkyld! Helt oundvikligt verkar det som. Kanske beror det också på att det växlar mellan kallt och lite mindre kallt. Alla mina kortärmade kläder ligger i ryggsäcken. Lånar långärmat av dottern.

Det är märkligt detta med olika länder. Ingenstans har jag frusit så mycket som i Spanien. Under mina första år här, i början på 70-talet, förundrades människor över att jag frös. Fryser du? Du som kommer från kalla Sverige.

Vissa länder trivs man bra i och man känner sig som hemma med en gång. För mig tog det tre år att anpassa mig. När jag flyttade tillbaka till Sverige tog det tre dagar.

Redan när jag var ung och min syster ville ha med mig till Mallorca stretade jag emot.

”Jag tycker inte om Spanien, jag tycker inte om spanjorer!”

Och ändå hamnade jag där, gifte mig och skaffade tre barn. Visst är det märkligt! Om jag inte hade mitt ”filosofiskt andliga tänkande” hade jag inte fattat ett smack. Kanske jag inte gör det nu heller.

Fortfarande, varje gång jag kommer hit, snörper det till i kroppen när flygplanet landar strax söder om Barcelona och när jag väl är här rår jag inte på min kropp. Min kraft bara rinner ur den när dagarna går. Bara att acceptera och ”vara”, hahaha.  Att andas och frigörandedansa kan jag bara glömma. Någon enstaka yogasolhälsning rinner också snabbt ner i sanden.

I morgon, den 27 maj,  är det dags för hemresa. Det tycker både kroppen och jag är skönt. Hem till vila i naturen. Ett par dagar i alla fall!

Dansa i livet.

Detta skrev jag i optimistisk anda den 4 maj:

Idag, som var igår och som kanske till och med hinner bli i morgon. Det beror på hur det går med internetuppkopplingen här hos dottern i den lilla byn utanför den lite mindre staden som ligger en bra bit bort från den stora staden Barcelona, rakt västerut.

Trådlöst men lite nyckfyllt med lösenord, (och inte så van vid mac kanske) den spanska motsvarigheten till vårt Telia. Det kanske blir jag som får lov att vänja mig vid familjens pc och överföra de bilder jag vill ha med via mitt alldeles nyinköpta usb-minne men ny jättegullig design. Det gäller att vara förberedd när man ska ut i världen.

Jag har just räknat ut att jag har avverkat cirka en tredjedel av stambytesveckorna, alltså redan sex veckor och jag har hunnit bo på sju olika ställen. Det går nästan som en dans.

Även flygplanet idag/igår (skriver ju sent idag) flög som i en dans, hoppandes och skuttandes i lite gropar och knöggligheter och var bara, hör och häpna, en halvtimme försenat. Askan från Island lyser helt med sin frånvaro. Skicklig timing!

Det är alldeles knäpptyst. Jag hör bara datorns lilla surr och lite ljud i öronen.

Inga kyrkklockor som plingar varje kvart. Så var det för några år sedan jag var här och hälsade på. Fyra kvartar och en massa timmar dånade från kyrktornet här alldeles bredvid huset. Man moderniserade och stänger klockorna på natten.

Det är kallt ty även här är våren upp och nervänd. Regn, regn, regn så det är jättegrönt, precis som i Sverigen om en månad.

Skrangliga trötta ögon...

... har jag fått av att ha läst en massa bloggar!
Lite bilar susar förbi strax nedanför fönstret och sparvar  kvittrar så här klockan åtta på lördagskvällen i ett litet samhälle nära Barcelona där jag nu har min nionde boplats under den vecka jag har kvar innan det är dags att flyga hem till Sverige.

Förhoppningsvis blommar då fortfarande lite hägg och syrén. Här hade syrenerna redan blommat klart när jag kom till bergsbyn och dotterns rustika hus med sina tjocka massiva stenväggar, bjälkar i taket och höga hårda stentrappor som fyraåringarna skuttar upp och ner som två bergsgetter.
Förvisso klättrar både pappa och mamma i berg och då blir man som en bergsget och kan dessutom springa i steniga gränder utan att ramla. Fast det hindrade inte att jag som mormor fick hjärtat i halsgropen varje gång de satte fart på sitt skuttande. Eländigt att vara så sjåpig!

Men jag har ju inte alls ork att blogga idag! Är bara glad att här finns trådlöst bredband så jag kan surfa och skriva och dona hur mycket som helst med min egen kära mac.

Tills förkylda ögon protesterar.

Hoppsan! Alltfor stort beroende av att vara "uppkopplad"!

Inser forfarat att jag "internetist". Har varit ett dygn utan internet och nu har jag inte internet till min egen dator. Jag behover lana dotterns pc! Inser att det inte blir nagot bloggande under denna tid jag ar har i den lilla bergsbyn i norra Spanien. Utan de tre sista vokalerna och krangligt med overforing av bilder.
Ska agna lite tid att oversatta tidigare bloggar till min spanska blogg med samma tema.
Var sak har verkligen sin tid.
Aterkommer i slutet av maj.

Huvudvärk - hjärnkemin som spökar?

Igår, första maj, tillbringade jag hela dagen med att "frigörande"dansa, från tio på morgonen till åtta på kvällen. Ganska många timmar alltså. Så sitter jag också idag med rasande träningsvärk som gör mig synnerligen medveten om att jag lever i fysisk kropp.
Det blev för många timmar.
Särskilt med tanke på att det är knepigt att dansa i ryggsäcken och kroppen därmed är  mer otränad än vanligt. Jag vet att det skulle komma surt efteråt men det går bara inte att låta bli att dansa när möjligheten finns.

Värre var att jag slarvade med maten och kaffet.
Som på beställning kom huvudvärken senare under natten. Brist på de kemikalier som håller alla små kapillärer på plats! Ja, detta är förstås min alldeles egen tolkning av skeendet.

Sedan jag blev gravid för första gången fram till klimakteriet har jag kämpat med min huvudvärk. Jag har verkligen testat allt. ALLT från akupunktur, zonterapi, äta helt sockerfritt till att bearbeta alla gamla traumor, både i detta och i tidigare liv.
Bäst var det när jag under tre års tid helt undvek vitt socker!

Kapillärena var det ja. När de av olika anledningar svullnar och alltså utvidgas, trycker de på omgivande nerver och det gör ont. (egen teori)
Kallt vatten är därför mycket bra. (kyla drar ihop och förminskar, det vet alla män)
 Plus då effekten av "passande" kemikalier!

Jag minns för flera år sedan när jag bodde i Spanien mer permanent och familjen plus vänfamilj skulle bestiga ett berg i Pyrineerna på 3000 m. Höga höjder var synnerligen olämpliga för mitt huvud och jag, plus en av döttrarna i andra familjen, som också hade känsligt huvud, vi  blev överlyckliga varje gång vi stötte på små porlande bäckar med iskallt vatten. Ner med huvudet tills det domnade.  Men åh så skönt det var för en stund.

Så plötsligt, mitt i livet, försvann mensen och lika plötsligt försvann den evinnerliga huvudvärken som nu alltså bara visar sitt fula tryne när jag verkligen missköter min hjärnkemi. Typ med lite för mycket vin eller annat slarv. Det borde bara vara att låta bli med det men ibland "somnar" jag och glömmer bort mig.