Darriga ben...

... hade Mumintrollet och Sniff när de tillsammans med Snusmumriken i full fart skulle ta sig hem till Mumindalen för att varna resten av familjen och alla knytt och oknytt för den stora kometen som alldeles strax skulle svepa med sin heta svans över jorden. Klart att det var bråttom.

Mina ben är också darriga. Inte på grund av komethot utan mer tack vare envis hosta. Så här skrev jag den 13 maj:


En mycket dryg vecka har gått!

Naturligtvis har jag blivit förkyld! Helt oundvikligt verkar det som. Kanske beror det också på att det växlar mellan kallt och lite mindre kallt. Alla mina kortärmade kläder ligger i ryggsäcken. Lånar långärmat av dottern.

Det är märkligt detta med olika länder. Ingenstans har jag frusit så mycket som i Spanien. Under mina första år här, i början på 70-talet, förundrades människor över att jag frös. Fryser du? Du som kommer från kalla Sverige.

Vissa länder trivs man bra i och man känner sig som hemma med en gång. För mig tog det tre år att anpassa mig. När jag flyttade tillbaka till Sverige tog det tre dagar.

Redan när jag var ung och min syster ville ha med mig till Mallorca stretade jag emot.

”Jag tycker inte om Spanien, jag tycker inte om spanjorer!”

Och ändå hamnade jag där, gifte mig och skaffade tre barn. Visst är det märkligt! Om jag inte hade mitt ”filosofiskt andliga tänkande” hade jag inte fattat ett smack. Kanske jag inte gör det nu heller.

Fortfarande, varje gång jag kommer hit, snörper det till i kroppen när flygplanet landar strax söder om Barcelona och när jag väl är här rår jag inte på min kropp. Min kraft bara rinner ur den när dagarna går. Bara att acceptera och ”vara”, hahaha.  Att andas och frigörandedansa kan jag bara glömma. Någon enstaka yogasolhälsning rinner också snabbt ner i sanden.

I morgon, den 27 maj,  är det dags för hemresa. Det tycker både kroppen och jag är skönt. Hem till vila i naturen. Ett par dagar i alla fall!