En liten prinsess-målning kan väl passa bra!

Så här i ljusaste dagarna på året känner jag mig otroligt vankelmodig. Fast nä, det gör jag ju inte när jag känner efter. Det var bara en plötslig känslovåg som svävade förbi.

Läser i bok att det är bra att fråga sig själv när man står inför att göra något, om detta något får hjärtat att sjunga.

Jag vet att när det gäller kreativitet, vare sig det handlar om att måla eller skriva eller plantera blommor i ett visst mönster, så går det inte att invänta en våldsamt stark inspiration.

Det fungerar inte så. Jag måste faktiskt börja oavsett vad som känns.

Det som känns mest nu är lättnaden över att det bara är tre veckor kvar tills jag kan återvända till min lägenhet med sprillans nya stammar! Fyra månader är bara borta. Nåja, nästan i alla fall.

Just nu är jag tacksam för att jag i morgon tar bussen norröver. Datorn följer förstås med men det lilla huset jag ska bo i ligger (förhoppningsvis) i "uppkopplings-skugga".

Ingen mobiltelefon, inga email, inget surfande.

Det blir ju helt fantastiskt avkopplande.

Det rinner en bäck precis vid tomtgränsen. Där ska jag sitta på en sten och filosofera.

Optimistisk som jag är ska jag i ryggsäcken packa ner ett litet acrylblock samt inhandlade färger. Jag har nämligen insett att jag bara måste lära mig att måla med acrylfärger också. Jag bara måste övervinna mitt motstånd och släppa stressmoment när färgen torkar för fort och inte uppför sig som jag tycker den ska göra.

Det blir en lite lagom utmaning för mina sista veckor på vift.

Vernissageinbjudan.

Tänk, så har dagen kommit då jag på tryckeri hämtat lite vernissageinbjudningar. Det räcker inte att bara  skicka via e-posten, har jag fått lära mig.
Allt medan regnet häller ner för att göra staden riktigt ren och fin inför morgondagens bröllop.
Se där. Jag klarade inte av att inte nämna det.

Samtidigt läser jag här och där i Plan B 4.0 boken och tänker på det Charlotte rapporterar från Kina på sin blogg, om vem som ska betala lön till alla som jobbar med att plantera gräs etc...    http://lustochliv.blogspot.com/

Det går i stort sett inte att fatta hur många människor som finns på vår jord.
Eller att fatta hur eländigt många har det.
Eller att fatta och därmed verkligen uppskatta hur bra vi har det. Här i vårt land, med festligt bröllop och allt. Med tillräckliga mängder mat och vatten.

Kanske det dock är så att vi bara njuter av detta när vi har en inre harmoni som uppnås till exempel med att äta "rätt" för en balanserad hjärnkemi.
Motionera "rätt" för en balanserad kropp.
Älska "rätt" för att ytterligare hjälpa hjärnkemin på traven.
Trallalah, trallalah.

Plötsligt fick jag en annorlunda bok i handen!

Fast om jag tänker efter är den inte ett dugg annorlunda. Alltså annorlunda i förhållande till de andra fyra fem böcker som just hamnat i mina händer, trots att jag tänkt mig att inte läsa så mycket, bara någon enstaka deckare för att koppla av. Så kan det bli.

Boken jag just nu läser är alltså inte alls annorlunda utan bara tvärtom!
Brorsan jag bor hos har varit på Naturskyddsföreningens riksstämma i helgen. Därför låg boken på köksbordet. Så bra ty annars hade jag ju inte vetat om att den fanns!

Den heter PLAN B 4.0 och är skriven av Lester R. Brown.
En rackarns bok för alla som likt strutsen gömmer huvudet i sanden.
Hittills har jag bara läst en 20 sidor och borde kanske inte uttala mig om den men jag kan inte låta bli ty den känns så viktig.

Den handlar om vår miljö, om mänsklighetens överlevnad, om civilisationens fortlevnad.
En av de största svårigheterna, som pekas på i detta första kapitel, är att maten och vattnet inte kommer räcka till. Kort och koncist.
I förordet står det förresten att man kan ladda ner boken gratis.
  www.svenskaplanb.se )

Jaha, tvärtom böckerna då?
De handlar om den mer andliga aspekten av problematiken. Om att utveckla "själskärlek" tex. (av Sanaya Roman).
Jag tänker inte dra alla titlarna men de handlar om att .... oj så svårt det blev ... ty vad handlar de om egentligen? Att höja sitt medvetande? Att bli mera ljus? Bli mer kärleksfull? Allt för att mänskligheten ska överleva, att vi inte ska ta kål på oss själva?
Ja, något i den stilen. Att varje individ tar ansvar för sin egen utveckling och därmed också tar globalt ansvar.

Jaha, vad kan då jag som enskild individ göra?
Äta mindre och ta kortare duschar samt bli mer positiv och kärleksfull!
 That´s it!

Jaha, då återstår det bara att hitta en passande målning innan det blir för många ord.
Hittar bild från saga om molnet Sigge som inte gillar skorstenar som spyr ut rök. Den blir bra.

Spegelneuroner - såååå spännande.

För ett par dagar sedan lyssnade jag på fyra föredrag om den upplysta hjärnan. "Upplyst" i vetenskaplig betydelse alltså. En äldre professor (som såg ut som Einstein) pratade om spegelneuroner och förstås skulle jag vilja återge allt spännande han sa. Minnet fungerar dock inte.
Men jag fick väl någon form av insikt? Jo, det fick jag men ...
Inser att jag är okoncentrerad till max.

Andra föredrag handlade om hjärnan och kärlek, om hjärnan och kultur.

En mening minns jag och den handlade (förstås) om bilder. Varför skapar människan bilder?
För att uttrycka en inre värld.

Alltså behövs inga mer ord. Så bra. Då kan jag öppna photoshop och ta itu med vernissageinbjudan som snarast ska tryckas upp till galleriägaren.

Meningen med den här bloggen är ju fortfarande att jag ska bli "transparent" inför min utställning. Kanske räcker det med en bild och en två tre ord.
Detta tål att fundera på.
Funderar gör man med ord! Hmmm...

Kontinuitet, behövs det?

Ja, vill jag utropa eftersom jag fortfarande har noll kontinuitet i livet och upplever att mycket bara avstannar. Jag får liksom ingenting gjort!
Jag borde...
Jag borde veta vad jag vill göra med resten av mitt liv till exempel.
Jag borde framför allt vilja en massa.
Jag borde ha en massa idéer.
Men ingenting blir riktigt viktigt.
Det kvittar helt enkelt.

När äldsta dottern lite fint och försiktigt undrar vad det är jag borde, vem som säger vad och så vidare, inser jag hur lätt det är att glömma. Vadå glömma?
Glömma det jag så många gånger kommit underfund med.
Visst ja. Jag väljer att acceptera. och att tycka om. Så enkelt är det.

En dryg månad kvar bara.Väntan. Att bara vara är fortfarande svårt.
Det enda jag verkligen vet att jag vill, är att måla. Särskilt  mandalas.

Längtan efter kontinuitet blir väldigt stark.

Vem är det egentligen som väljer!

Detta har jag som så många gånger förut funderat på medan benen rört sig och fört mig genom skogen.

Naturligtvis finns det inte ett svar. Naturligtvis finns det en hel drös med svar.

Likaväl som det finns en hel drös med "jag" som vill vara med och välja.

När jag målar till exempel (jistanes vad jag saknar min målning) väljer jag hur jag ska börja och jag måste välja när jag tycker att målningen är klar.

Men det är inte det jag tänkte på i skogen. Jag tänkte på större frågor som "vad vill jag med resten av mitt liv?" 

Det är frustrerande att inte ha något svar eller att ha allt för många svar.

Det är frustrerande att inse att jag inte kan välja. Inte mitt medvetna jag. Det är ett inre jag som väljer.

Och det jaget som vill vara med och bestämma får lov att finna sig i att det inte kan välja ännu. Tiden måste gå. Jag får till exempel acceptera att stambytet måste bli klart. Acceptera att min utställning ska genomföras och nu närmast måste jag acceptera att jag är rastlös och inte gör så många knop. Mina bronker behöver helt enkelt mer tid.

Det tycker jag är trist men jag tycker inte det ty jag vet ... lite moment 22 på ett inre plan.

Tänk om jag ändå kunde bli lesbisk!

Ibland är det verkligen svårt att förstå sig på det motsatta könet. Det gäller ju inte bara oss kvinnor utan lika mycket männen, förstås, som oftast tycker att vi kvinnor är helt hopplösa och nyckfulla. När någon man uttrycker sig så brukar jag trösta med att vi kvinnor är till för att sätta piff på tillvaron för männen. Deras logiska inrutade tillvaro skulle helt enkelt blir för långtråkig och förutsägbar utan oss!

En dag skrev jag till man på kontaktsida att jag skulle träffa en väninna, att jag därför inte hade tid att träffas.
Åh, svarade han. Ska ni ha sex då?
Suck! En sådan idiotisk fråga!:Till saken hör att väninnan är över åttio år gammal.

Men oj, vad visar jag nu upp för förutfattad mening? Som om man inte kan ha sex när man är över åttio! Hmm...nåja, rent statistiskt så verkar det som att få kvinnor har sex i denna ålder.
I alla fall för att avsluta denna lilla utvidgning av ämnet så svarade jag mannen i fråga att "ojala (om det ändå vore så väl) att jag var lesbisk, så mycket enklare allt hade varit"!
Fast jag tilltalas alldeles för mycket av starka manliga energier. Eller uttryckt med andra ord. Jag tänder inte på kvinnor, så synd. Men jag vet av egen erfarenhet att det går väldigt bra att ha starka tantriska energiövningar med samma kön.

Nu ska jag komma till skott och förklara vad som föranlett denna sena och mycket oplanerade blogg:
En vän jag träffade för cirka ett år sedan ungefär skickar ett sms så här på kvällen och uttrycker att det vore mysigt att träffas. Jag svarar ganska omgående och tycker detsamma samt tillägger att jag är på vift på grund av stambyte men att jag just nu huserar hos min broder.
Inget svar.
Då fattar jag ingenting. Sms.ar man bara på skoj eller...?

Men.
Just nu är jag ändå så upp och nervänd och nollställd att jag inte fattar något överhuvutaget, så hur skulle jag då kunna begripa mig på mäns beteende eller, mycket bättre uttryckt: andra individers beteende. Ty det är ju individer vi är och alla har vi våra sidor och egenheter.