Så här i ljusaste dagarna på året känner jag mig otroligt vankelmodig. Fast nä, det gör jag ju inte när jag känner efter. Det var bara en plötslig känslovåg som svävade förbi.
Läser i bok att det är bra att fråga sig själv när man står inför att göra något, om detta något får hjärtat att sjunga.
Jag vet att när det gäller kreativitet, vare sig det handlar om att måla eller skriva eller plantera blommor i ett visst mönster, så går det inte att invänta en våldsamt stark inspiration.
Det fungerar inte så. Jag måste faktiskt börja oavsett vad som känns.
Det som känns mest nu är lättnaden över att det bara är tre veckor kvar tills jag kan återvända till min lägenhet med sprillans nya stammar! Fyra månader är bara borta. Nåja, nästan i alla fall.
Just nu är jag tacksam för att jag i morgon tar bussen norröver. Datorn följer förstås med men det lilla huset jag ska bo i ligger (förhoppningsvis) i "uppkopplings-skugga".
Ingen mobiltelefon, inga email, inget surfande.
Det blir ju helt fantastiskt avkopplande.
Det rinner en bäck precis vid tomtgränsen. Där ska jag sitta på en sten och filosofera.
Optimistisk som jag är ska jag i ryggsäcken packa ner ett litet acrylblock samt inhandlade färger. Jag har nämligen insett att jag bara måste lära mig att måla med acrylfärger också. Jag bara måste övervinna mitt motstånd och släppa stressmoment när färgen torkar för fort och inte uppför sig som jag tycker den ska göra.
Det blir en lite lagom utmaning för mina sista veckor på vift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar