Detta har jag som så många gånger förut funderat på medan benen rört sig och fört mig genom skogen.
Naturligtvis finns det inte ett svar. Naturligtvis finns det en hel drös med svar.
Likaväl som det finns en hel drös med "jag" som vill vara med och välja.
När jag målar till exempel (jistanes vad jag saknar min målning) väljer jag hur jag ska börja och jag måste välja när jag tycker att målningen är klar.
Men det är inte det jag tänkte på i skogen. Jag tänkte på större frågor som "vad vill jag med resten av mitt liv?"
Det är frustrerande att inte ha något svar eller att ha allt för många svar.
Det är frustrerande att inse att jag inte kan välja. Inte mitt medvetna jag. Det är ett inre jag som väljer.
Och det jaget som vill vara med och bestämma får lov att finna sig i att det inte kan välja ännu. Tiden måste gå. Jag får till exempel acceptera att stambytet måste bli klart. Acceptera att min utställning ska genomföras och nu närmast måste jag acceptera att jag är rastlös och inte gör så många knop. Mina bronker behöver helt enkelt mer tid.
Det tycker jag är trist men jag tycker inte det ty jag vet ... lite moment 22 på ett inre plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar