Sparsam med naturens resurser!

Det låter bättre så än att man är snål.
Min barndom har starkt präglats av sparsamhet/snålhet och som vuxen har jag verkligen kämpat med att vara mindre snål. Sparsam kan jag inte sluta att vara. Än mindre sluta vara sparsam med naturens resurser.
Ta tex vatten.
Jag fick lära mig att diska under en liten liten stråle rinnande vatten. Det tog evigheter att bli klar.
Eftersom jag bott många år i Spanien har jag lärt mig att fortsätta vara sparsam med vattnet. När det behövs! Det har blivit en självklarhet när man ibland fått samla nattens vatten i hinkar.

Ofta njuter jag av lååååånga duschar men jag låter inte vattnet rinna när jag borstar tänderna.

Men alltså, nu handlar det om målning. Jag är  sparsam med färg och vill gärna använda upp all den färg jag (tryggt) tryckt ur tuben vilket kan få till följd att jag kladdar på färg där den egentligen inte ska vara.
Fånigt värre men jag har faktiskt skärpt till mig. Trär på en plastpåse istället. På paletten alltså!

Senaste målningen är snart klar. Det går trögt och jag ägnar stor tid till att betrakta på håll. Får nästan lite ångest (bara nästan) när jag ännu inte känner hur de sista just nu ljusgrå ormarna ska se ut.
Tar nog och gör mig en smoothie och slår mig ner på lilla balkongen i dagens blåst.

Essense

"Det som utgör kärnpunkten" eller "koncentrerad lösning av doft eller smakämnen".
Så står det i svensk uppslagsbok.
Jag har nämligen funderat ganska mycket kring detta ord sen jag kom på och också accepterade att min essens inte passar ihop med acrylfärgens essens.
Raskt drar jag nämligen en parallell till relationer och till sex. Det blir så tydligt! Jag vill bara vara tillsammans med någon vars essens passar min. Detta betyder inte att man behöver vara lika. Tvärtom. Ju större kontraster, ju mera liv och kraft. Precis som när man målar.

Hmmm, nu blev det krångligt, men ...

Lägger upp bilder så länge ty just nu är tiden begränsad.

Vattenbaserad oljefärg och jag passar väldigt bra ihop!!!

Tingens ordning är återställd.

Det innebär till exempel att stanna inne och måla trots att vädret säger: "Kom ut, kom ut!"
I hela min vuxna ålder har jag brottats med detta fenomen. Är det vackert väder ska man vara ute. Punkt slut.
Förstås vet jag att jag hört detta till leda som barn.
Förstås vet jag också att jag idogt försökt föra detta vidare till mina barn. "Ut och lek ungar, solen skiner".
Men jag inbillar mig att mina tre första barn som är uppväxta i Spanien inte behövde utsättas för just denna prägling eftersom det fanns sol i överflöd.
Jag ska minsann fråga dem någon dag.
Dock finns det så mycket annat man också  överför på sina barn av mer eller mindre bra övertygelser. Detta sker ju vare sig man vill eller inte. Bara att acceptera.

Men det är inte denna tingens ordning som är återställd, att vara ute när solen skiner. Nu mera stannar jag inne med gott samvete. Nästan. Det gnager bara lite grann!

Det är friden som är återställd! Den inre tillfredställelsen av att leva, att existera. Jag är lite som Alfons Åberg som inte tycker om att slåss. Jag tycker inte om att gräla. Inte ens med acrylfärger.

Efter gårdagens skriv på bloggen tog jag  resolut ner plastduken som jag så omsorgsfullt förberett och gömde den hoprullad i en garderob. Acrylfärgerna försvann in i ugnen ??? I luckan under menar jag.

Fram tog jag mina oljefärger som legat och känt sig övergivna sen början av november, samt en alldeles vanlig duk, monterad på kilram. Kvadratisk för mandalas, 80 x 80 cm.
Fram med iPoden och dånande kraftfull tangomusik.
Åh så skönt.

Och nu tänkte jag överträffa mig själv och ta fram min kamera och plåta av det jag målat sen igår och göra en liten följetong av hur en bild kan växa fram.
Men det sket sig ty batteriet var totalt tomt. Nåja, tanken var god.

Ska jag klistra in en annan bild? Nä, det struntar jag i idag med!

Rena rama katastrofen!

Ska jag behöva utsätta mig för detta?
Jag vill ju bli vän och så blir det precis tvärtom. Svärorden bara forsar ur munnen på mig, nästan. Jag tycker ju inte om att svära. Men jag kan inte avbryta för att dricka kaffe. Jag kan inte avbryta för att dansa och andas för att på så vis lugna ner mig.
Mitt känslochakra är i uppror och snurrar frenetiskt.

Det finns inget liv! Det måste gå så fort!
Hårt och stelt! Ingen sensualitet!
Det går inte att smekfullt beröra med fingrarna eftersom det redan är för sent och fixerat.

Jag tar några djupa andetag när jag nu sitter här vid datorn istället för att stå framför duken.

Acrylfärg!!! Hur ska det bara kunna fungera??? Hur ska vi bli vänner?

Fem ynka små tuber, ok,  men massor med metrar av "plastduk" som jag ju upptäckt inte lämpar sig för mina vattenbaserade oljefärger. Säkert ännu mindre med vanlig olja. Är det någon som vill ha?

Det kan  inte vara nyttigt att utsätta mitt nervsystem för påfrestningar av detta slag. Att utsätta mig för att det blir så fruktansvärt fult, att jag inte kan måla.  Det är i och för sig något som inträffar med nästan varje målning innan den tar form och vi kan samarbeta. Men sedan blir vi helt klart intima vänner.

Jag har inte tidigare förstått varför acrylfärg och jag har en sådan konflikt men nu vet jag.
Våra essenser är helt enkelt allt för olika.
Så enkelt är det.
Det är inget fel på acrylfärg. Det är inget fel på mig.
Vi bara passar inte ihop.

Så får det bli.

Tabula Rasa

Fann för något år sedan en bok som hette så och som verkade mycket intressant. Den hade som teori att vi föds som ett vitt tomt papper, på vilket vi "skriver" vårt liv. Jag kom inte så långt i den ty den var skriven i ett enda svep. Inga nya stycken, inga nya kapitel, ingenting att hänga upp sig på.
Helt enkelt blev den för svår att läsa. Kanske missade jag något viktigt?

I alla fall finns det en bild överst som knappt syns. Det är förstås avsiktligt!
En liten prick i mitten och en cirkel. Enklast tänkbara mandala.

Så känns det nu i mitt liv.
Jag har flyttat hem.
Städat.
Slängt.
Möblerat om.
Alla väggar är tomma och så ska de förbli tills jag fyller dem med nya målningar.
Stor tomt golv där jag kan "frigörandedansa".

Tiden känns som ett gummiband som har dragits ut och spänts ... och nu är den tillbaka på noll där jag började. Som om ingenting har hänt.
Jag växlar mellan rastlöshet och lugn och däremellan en mängd andra känslor.

Idag ska jag strunta i att vara ute i sommaren och äntligen börja måla igen.

Puss Universum!!!

Underbart sommarväder!

Ja, och snart flyttar jag hem!!!

Igår på eftermiddagen solade jag och badade två gånger i mysig insjö med nästan ljummet vatten. (positiv kommentar)

Igår till kvällen fick jag ont i halsen och värk i kroppen.
Va! Ska jag bli sjuk igen. (negativ kommentar)
Se där. Balans är uppnådd.

Men jag vägrar. Vill inte vara svag mer. Blir rasande.

Så jag tog och chakraandades, frigörandedansade, andades mer och stupade sedan isäng.

Idag har jag gått i skogen i två timmar, en av mina favoritsysselsättningar,  och sedan slappat i soffan, otroligt trist. (mer balans)
Kroppen helt slut.
Men jag tänker i alla fall hänga med brorsan på dans på Skeppsholmen, så det så.

Vinden blåser och får löven att dansa. Vilken underbar sommar!