Ska jag behöva utsätta mig för detta?
Jag vill ju bli vän och så blir det precis tvärtom. Svärorden bara forsar ur munnen på mig, nästan. Jag tycker ju inte om att svära. Men jag kan inte avbryta för att dricka kaffe. Jag kan inte avbryta för att dansa och andas för att på så vis lugna ner mig.
Mitt känslochakra är i uppror och snurrar frenetiskt.
Det finns inget liv! Det måste gå så fort!
Hårt och stelt! Ingen sensualitet!
Det går inte att smekfullt beröra med fingrarna eftersom det redan är för sent och fixerat.
Jag tar några djupa andetag när jag nu sitter här vid datorn istället för att stå framför duken.
Acrylfärg!!! Hur ska det bara kunna fungera??? Hur ska vi bli vänner?
Fem ynka små tuber, ok, men massor med metrar av "plastduk" som jag ju upptäckt inte lämpar sig för mina vattenbaserade oljefärger. Säkert ännu mindre med vanlig olja. Är det någon som vill ha?
Det kan inte vara nyttigt att utsätta mitt nervsystem för påfrestningar av detta slag. Att utsätta mig för att det blir så fruktansvärt fult, att jag inte kan måla. Det är i och för sig något som inträffar med nästan varje målning innan den tar form och vi kan samarbeta. Men sedan blir vi helt klart intima vänner.
Jag har inte tidigare förstått varför acrylfärg och jag har en sådan konflikt men nu vet jag.
Våra essenser är helt enkelt allt för olika.
Så enkelt är det.
Det är inget fel på acrylfärg. Det är inget fel på mig.
Vi bara passar inte ihop.
Så får det bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar