Det innebär till exempel att stanna inne och måla trots att vädret säger: "Kom ut, kom ut!"
I hela min vuxna ålder har jag brottats med detta fenomen. Är det vackert väder ska man vara ute. Punkt slut.
Förstås vet jag att jag hört detta till leda som barn.
Förstås vet jag också att jag idogt försökt föra detta vidare till mina barn. "Ut och lek ungar, solen skiner".
Men jag inbillar mig att mina tre första barn som är uppväxta i Spanien inte behövde utsättas för just denna prägling eftersom det fanns sol i överflöd.
Jag ska minsann fråga dem någon dag.
Dock finns det så mycket annat man också överför på sina barn av mer eller mindre bra övertygelser. Detta sker ju vare sig man vill eller inte. Bara att acceptera.
Men det är inte denna tingens ordning som är återställd, att vara ute när solen skiner. Nu mera stannar jag inne med gott samvete. Nästan. Det gnager bara lite grann!
Det är friden som är återställd! Den inre tillfredställelsen av att leva, att existera. Jag är lite som Alfons Åberg som inte tycker om att slåss. Jag tycker inte om att gräla. Inte ens med acrylfärger.
Efter gårdagens skriv på bloggen tog jag resolut ner plastduken som jag så omsorgsfullt förberett och gömde den hoprullad i en garderob. Acrylfärgerna försvann in i ugnen ??? I luckan under menar jag.
Fram tog jag mina oljefärger som legat och känt sig övergivna sen början av november, samt en alldeles vanlig duk, monterad på kilram. Kvadratisk för mandalas, 80 x 80 cm.
Fram med iPoden och dånande kraftfull tangomusik.
Åh så skönt.
Och nu tänkte jag överträffa mig själv och ta fram min kamera och plåta av det jag målat sen igår och göra en liten följetong av hur en bild kan växa fram.
Men det sket sig ty batteriet var totalt tomt. Nåja, tanken var god.
Ska jag klistra in en annan bild? Nä, det struntar jag i idag med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar