Synnerligen opraktiskt ...

... att mina bronker börjar bråka vilket gör att hela kroppen blir som en tom säck med potatis. Jag menar förstås utan potatis. Problemet är att det aldrig syns utanpå hur det brinner där inne i bröstet så det är aldrig någon som tycker synd om mig.

Ligger mest i utfällda bäddsoffan och gör ingenting. Klarar det dock väldigt dåligt och skuttar upp stup i kvarten och gör något litet. Som att dricka kaffe tex. Eller ta fram en näve enormt stora björnbär från Serbien, som ligger i frysen efter besök på Willies.
Efter en timmes tinande blir de förvandlade till "smoothie" ihop med banan, youghurth, proviva med hallon och granatäpple, samt någon näve med solros- och pumpafrön och torkade genjibär. Mumsigt värre!

Jag försöker visualisera att kroppen därmed producerar en massa antioxidanter som på krokiga led vandrar upp till mina ledsna bronker och "swisch" blir de starka och glada igen.
Tänk om det ändå vore så lätt!

Idrottare lär visualisera hur de förfinar sin teknik och bara glider över höjdhopparstången. Elegant.
Tänk om det ändå vore så lätt!

Jag visualiserar utställningslokalen och bredvid varje tavla, sista dagen, solen skiner därutanför, sitter en liten röd lapp. Alla tavlor sålda!
Ja, tänk om det ändå vore så lätt!
Då gör det ingenting om jag bara gör ingenting!

Host, host.
Väljer helt planlöst lite våldsam bild som jag målade till den argentinske författarens Borges ära, då för några år sedan.
Han hade problem med både labyrinter och masker, vilket jag försökte sätta mig in i.

Vimsigt kan det vara!

Och ögonen kan vara trötta. Särskilt när man gör ingenting.
Som jag har gjort extra mycket de sista dagarna. Bara varit och levt i naturen.
Plus att jag har löst en massa sudoku, utan mina läsglasögon.

Men plötsligt drar det ihop sig och det blir fart på tillvaron. Solar plexus snurrar. Och mitt i alltihop har jag min fria vilja att välja!
Om jag nu har det ty ...vem är det som väljer?
Jag!
Men vem är jag?
Jag vet, jag vet, jag vet. Eller tror jag bara att jag skrivit om detta förut?

Men upprepar jag mig så har jag ändå min konstnärliga frihet att skriva som jag vill, jag får upprepa mig så ofta jag vill eller, som jag brukar säga ihop med målning; man har sin konstnärliga frihet att måla precis som man vill.

Utan att fråga någon om råd har jag hastigt och lustigt anmält mig till kurs i höst, bara några veckor efter att min utställning är nerplockad. Kurs i hur man lär ut tantra och lite annat smått och gott. Hmmm!

Faktum är att jag redan tidigare bestämt att i oktober ska jag börja skriva lite mer om tantra och mindre om mina tavlor. Nu kan jag inte smita.
Fast det skulle jag visst kunna om jag ville ty jag har ju min fria vilja.
Väl?!

Hur gör man?

Idag är det den 9 augusti. Inser att det snart är den 18 september och vernissagedags och det får mig att tänka att "hoppsan och oj då! Är det sååå lite tid kvar". Men, njaaa. Jag kan nog vänta några veckor till innan jag sätter igång.
Sätter igång??? Sätter igång vadå? Hur gör man? Ska jag börja måla nu det jag ska ställa ut? Jag som fortfarande fnattar hit och dit och inte har riktig ordning på tillvaron. Fast lite målar jag. Har tre mandalas på gång.

Sist jag hade utställning, utställning fast inte på riktigt, var en decembermånad. Jag minns inte om det var förra december eller året innan. Det kvittar ju förstås. I alla fall var det väldigt enkelt.
Jag tog 20 rejält stora målningar, rullade ihop dem och tog dem under armen och steg på lilla roslagståget in till stora staden. I medföljande kasse, grön med blommor från Gudrun Sjödén-butik (om det nu är så det heter), låg en rulle med dubbelhäftande små klisterlappar.
Det var allt som behövdes.
En stege och vattenpass fanns på plats och lång kompis bidrog med handräckning och uppmuntrande tillrop.
Sex timmar tog det. Så var det klart.

Någon dag före julafton var det tid att ta ner tavlorna. Fram med stege, rafs, rafs, rafs. klart!

Nu blir det inte riktigt lika enkelt ty nu är det på riktigt.
I riktigt galleri med riktig galleriägare.

Som sagt var. Jag tror jag skippar tankarna ett tag till på allt som visst ska göras.
Ungefär som när jag ska till tandläkare (om en vecka!)
Då trycker jag bort olusttankar långt ner i det undermedvetna tills jag precis sitter i, jag menar, ligger i tandläkarstolen. Den har till och med tempurstoppning!!! Då kan man säkert hoppa över bedövningen.

Tempurmadrass kan jag verkligen rekommendera till sängen därhemma. Den är bland annat helt underbar att älska på!

Se där så lätt det gick att skingra tankarna på kommande vernissage. Kanske ska jag bli "skingratankarcoach" i nästa liv.

Ligga i hängmatta!

Det hör sommaren till.
Blå och vitrandig, som om den fanns på en båt. Fast det gör den inte. Den hänger i stället, nästan i markhöjd som om jag paddlade kajak, mellan två björkar.
Bara jag och mina fötter, med plåster på vänstra stortån.
Ingen bok, ingen kaffekopp. Inte ens datorn på magen. (Slutsats: nu ligger jag inte längre kvar i mattan.)
Tystnad. Endast vindens sus. Tittar upp i björkens lövmassa, ner på marken. Tittar en stund på pissmyror som lever sitt stilla liv bland grässtrån och torra löv.

Jag hade tänkt göra lite solhälsningar på verandan bredvid skogen men måste ha kommit åt någon spik ty stortån protesterar. Blod! Äntligen fick jag användning för ett av de plåster som följt med i neccesären (nä, jag går bet på hur det stavas och är för lat för att kolla på nätet) år ut och år in.

Helt klart har jag förbättrat min förmåga att göra ingenting.
Inser igen, jag vet inte för vilken gång i ordningen, att är det lite fånigt att ha en piska över sig att hela tiden behöva vara aktiv. Vem är det som har lärt mig detta?

Men inte skulle jag vilja vara ett träd som bara står på samma plats hela livet. Det skulle bli för enformigt. Dock vore det fiffigt att kunna prata med träd. Det ska jag lära mig i nästa liv!

Nu har det börjat regna! Bra att jag passade på att fånga dagen.