Blå och vitrandig, som om den fanns på en båt. Fast det gör den inte. Den hänger i stället, nästan i markhöjd som om jag paddlade kajak, mellan två björkar.
Bara jag och mina fötter, med plåster på vänstra stortån.
Ingen bok, ingen kaffekopp. Inte ens datorn på magen. (Slutsats: nu ligger jag inte längre kvar i mattan.)
Tystnad. Endast vindens sus. Tittar upp i björkens lövmassa, ner på marken. Tittar en stund på pissmyror som lever sitt stilla liv bland grässtrån och torra löv.
Jag hade tänkt göra lite solhälsningar på verandan bredvid skogen men måste ha kommit åt någon spik ty stortån protesterar. Blod! Äntligen fick jag användning för ett av de plåster som följt med i neccesären (nä, jag går bet på hur det stavas och är för lat för att kolla på nätet) år ut och år in.
Helt klart har jag förbättrat min förmåga att göra ingenting.
Inser igen, jag vet inte för vilken gång i ordningen, att är det lite fånigt att ha en piska över sig att hela tiden behöva vara aktiv. Vem är det som har lärt mig detta?
Men inte skulle jag vilja vara ett träd som bara står på samma plats hela livet. Det skulle bli för enformigt. Dock vore det fiffigt att kunna prata med träd. Det ska jag lära mig i nästa liv!
Nu har det börjat regna! Bra att jag passade på att fånga dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar