Synnerligen opraktiskt ...

... att mina bronker börjar bråka vilket gör att hela kroppen blir som en tom säck med potatis. Jag menar förstås utan potatis. Problemet är att det aldrig syns utanpå hur det brinner där inne i bröstet så det är aldrig någon som tycker synd om mig.

Ligger mest i utfällda bäddsoffan och gör ingenting. Klarar det dock väldigt dåligt och skuttar upp stup i kvarten och gör något litet. Som att dricka kaffe tex. Eller ta fram en näve enormt stora björnbär från Serbien, som ligger i frysen efter besök på Willies.
Efter en timmes tinande blir de förvandlade till "smoothie" ihop med banan, youghurth, proviva med hallon och granatäpple, samt någon näve med solros- och pumpafrön och torkade genjibär. Mumsigt värre!

Jag försöker visualisera att kroppen därmed producerar en massa antioxidanter som på krokiga led vandrar upp till mina ledsna bronker och "swisch" blir de starka och glada igen.
Tänk om det ändå vore så lätt!

Idrottare lär visualisera hur de förfinar sin teknik och bara glider över höjdhopparstången. Elegant.
Tänk om det ändå vore så lätt!

Jag visualiserar utställningslokalen och bredvid varje tavla, sista dagen, solen skiner därutanför, sitter en liten röd lapp. Alla tavlor sålda!
Ja, tänk om det ändå vore så lätt!
Då gör det ingenting om jag bara gör ingenting!

Host, host.
Väljer helt planlöst lite våldsam bild som jag målade till den argentinske författarens Borges ära, då för några år sedan.
Han hade problem med både labyrinter och masker, vilket jag försökte sätta mig in i.