Längtan bort? Nej, längtan hem!

En stark känsla uppstår i mig när jag ska välja bild och jag väljer just den här som 

 talar extra starkt till mig denna grå och kalla dag, 

dagen före Valborgsmässoafton.

Bilder, dofter, musik, platser, allt kan väcka upp minnen och känslor.

Året i Barcelona var en tuff och mycket viktig tid av "rekopilering", genom ett potporri av starka känslor och upplevelser,  jag menar,  

ett ihopsamlande och via målningen uttryckande av det som tidigare i livet varit svårt.

Jag kan just nu, i detta ögonblick, iaktta en oro i magtrakten, dock utan att känna affekt. 

Det bara rör sig lite långsamt snurrande.

Jag minns ju hur jag gråtit floder när jag i högra övre hörnet upptäckte ansiktet. Just dit längtade jag!

Det väcker en glädje och tacksamhet att se på målningen, vilket kanske låter lite banalt men så är det.

Att bara måla, intuitivt, utan att planera, är verkligen ett effektivt redskap till självkännedom!

Meningen med livet!?

Den måste var och en finna själv! Låt mig citera ur boken "Konsten att leva Innerligt" som handlar om filosofen S.Kierkegaard, han som sa att det är bättre att hoppa och förlora fotfästet en stund... (hoppas man får det):

"Alla behöver en livsåskådning, något som får oss att gå upp på morgonen, som ger perspektiv på tillvaron och kraft att leva. Utan det tappar vi fotfästet och blir tomma inombords."

Kan det uttryckas bättre? Visst är det väl detta vi alla kämpar med? Och när vi funnit vår mening, i alla fall tillfälligt, ty meningen med livet kan vara ganska flytande och föränderlig, ofta synnerligen flyktig, ja, då vill vi dela med oss. Varför skulle vi annars blogga till exempel?

Även om var och en behöver finna den själv, vi är ju alla individer, känns det väldigt bra, tycker jag, att läsa och få ta del av andras sökande efter denna mening.

Det som för mig ger mest mening i livet, bortsett från mänskliga kontakter, är att måla. Förstås! Och när jag kastar en titt i en av mina mappar, hittar jag en målning som passar perfekt till det Kierkegaard sa om att hoppa.

Något mystiskt har hänt! Jag kan inte lägga upp bild från mitt skrivbord!!! Så var det inte igår.
Bra att jag ändå gick in på hjälpen!

Men jag har ändå kommit av mig i mina tankegångar och får nog ta lite lunch för att få igång hjärnan igen. Hoppa kan jag göra senare...

Att älska varandra under ett helt långt liv!

Wow! Tänk att det fortfarande finns de som får uppleva detta och som dessutom delar med sig av sin berättelse. Tack Charlotte på bloggen Lust och liv!

Alla goda ting är tre!

I retoriken får man lära sig att ha tre argument, 

tre områden, tre, tre, tre...

Väldigt okoncentrerat har jag därför klistrat in tre likadana men lite olika bilder av samma motiv. 

Fast jag skulle nog behöva göra ytterligare tre bilder genom att ta bort mer  och föra samman mer. 

Det ska jag göra i morgon.

Längtan efter att älska, svårigheten med att älska, närheten man får när man älskar.

Varför sjutton ska det vara så svårt? 

Varför ska vi vara så rädda för närhet? 

Varför kan vi inte bara vara med varandra?

Acceptera varandra.

Acceptera den andre.

Acceptera sig själv.

Nu har jag, helt oplanerat, lekt färdigt för idag med det "treiga".

Lång väntan - tålamod.

Åtta år har förflutit för de här urtidsdjuren! I åtta år har de spanat upp mot ljuset, väntandes.
Fortfarande finns en väntan, samtidigt som livet forsar på. En inre otålighet, en inre stress.
Helt onödig men den är svår att rå på ibland. Därför är jag tacksam över att "livet" tvingar mig att bara vara.
Fast. Ett begär efter ett par alldeles speciella skor har uppstått. Jag såg dem i Helsingborg och ska nu ta mig ut på stan och leta.
En alldeles ny situation.
Begär efter högklackade skor har aldrig tidigare funnits i mitt liv så  jag kan verkligen tillåta mig att tillfredställa det, trots att skorna inte kommer få plats i ryggsäcken.
Jag får väl parkera dem hos min broder och ta fram den senare i sommar!
Även om allt finns här och nu, har även var sak sin tid. Jag får trippa fram på asfalten senare i ett ljummet Sommar-Stockholm. Det blir spännande.

Resultat av skoinköp, ett par timmar senare:

Drömmen tyckte inte att jag behövde några högklackade skor, trots att det var ecco-skor och därför extra bekväma och ändå samtidigt läckra.

"Drömmen tyckte inte..." ???
 Jo, eftersom "jag" inte alltid förstår eller uppfattar vad som är bäst för mig i en viss situation, så tar jag hjälp av "drömmen", ett sätt för "mitt inre" att visa vad jag helst ska göra.

För mig finns det en yttre dröm och en inre dröm. Likaväl som det finns nattens dröm och dagens dröm. Termerna är luddiga och går i varandra men eftersom jag har hållit på med detta i så många år är det helt glasklart hur det fungerar. För just mig! Men jag kan inte förklara ty det skulle bli alldeles för många ord och nu ska jag ut i solen och flytta grenar till Valborgs brasa.

I alla fall blev det inga skor och jag har "tjänat" tusen kronor. Så underbart! Vad ska jag göra med dem?
Kanske ska jag köpa ett par skor!

Inte bara stammarna behöver rensas.

Nej, inte bara stammarna där min lägenhet befinner sig behöver rensas! Även min dator behöver rensa rören. Den har nämligen uppfört sig synnerligen konstigt de senaste dagarna. Detta trots att jag är inbiten mac-användare sen 1992, ivrigt påhejad av en hel drös med bröder.

(Bäst att sätta inom parantes att det är bara en av dem som fortfarande använder mac! Hur bara kan man gå över till pc när man varit van vid mac? Märks det att jag är indoktrinerad till max?)

Och trots att jag ivrigt tagit över musik jag inte lyssnar på till extern hårdisk och skaffat extra usb-minne att förvara alla färdiga photoshoppade bilder på, så har den inte skärpt till sig. Dags för storrengöring!

Ikväll har jag alltså, hastigt och ganska lustigt via nätet beställt litet "tvättprogram" och vips har jag återfått 6 GB med utrymme. Kan inte låta bli att fnissa åt att det just blev 6 som jag återfick.
Det blir ju visst aldrig av att jag klurar klart på hur jag ska kunna beskriva vad tantrasex betyder för mig utan att använda ord som gud och andlighet.

Hoppar raskt och resolut över till bildspråket och klistrar in målning som handlar om starka krafter i livet:

Den har visst  blivit lite konstig. Jag har använt ett annat bildprogram, Painter, som jag ännu inte vant mig vid så bra. Tycker jag saknar tid!!! Allt är verkligen relativt.

Bäst att stoppa in orginalet som jag målade efter en av mina tantrakurser. Ingen kommentar.

Ständigt denna hjärnkemi!

Efter filmen om Soraya M. jag såg igår drogs jag ner av lite jobbiga tankar. Inte ner i ett stort mörker men jag blev minst sagt lite låg och satt i flera timmar vid datorn och gjorde två "mörka" bilder.

 

Insåg sent omsider när jag kröp till sängs att "visst ja, det är ju bara min hjärnkemi som förändrats,  som gjorde att jag kände mig lite deppig"!

Min hjärnkemi mår inte bra av att titta på "mörka" berättelser. (Fast här motsäger jag mig själv ty min fasta övertygelse är att det mellan mörker och ljus bara finns vissa nyansskillnader. Hmmm.)

I alla fall  undviker jag skräckfilmer och jag blir "hög" när jag läser böcker som handlar om kärleksenergier eller hur jag nu ska benämna det.

Så även om en målning kan vara mörk och lite farlig innehåller den även ljus. 

Kontraster! Hela livet svämmar ju ständigt över av kontraster!

Soraya M.

Efter att ha sett filmen om hur Soraya M stenats till döds, går det inte att skriva om tantra eller kärlek.

 Alla ord skulle bli futtiga.

Tantra! Tantrasex?

Tantra är en livsfilosofi. En bland många som vill förklara detta mysterium vi kallar "liv".
För mig handlar livsfilosofier och själva livet om en inre resa. En inre resa för att lära känna mig själv.
Jag kan meditera, andas, dansa, måla, gå i terapi, skriva en bok, sjunga, ha sex. Det finns helt enkelt oändliga möjligheter och under den period av mitt liv jag just nu befinner mig i har jag valt att andas, dansa, måla, skriva samt fördjupa mig i tantrasex.

Människan har verkligen varit påhittig, både när det gäller inre och yttre utveckling. Det verkar som att fantasin inte har några begränsningar, att kreativiteten är outtömlig.

Jag såg ett program om människans ursprung där frågeställningen var om människan föds som en ond varelse eller som social och samarbetande varelse. (Ja, nånting sånt.)
Det jag fastnade för var att man kunnat konstatera att människan verkligen är en varelse som bryr sig om varandra plus att hon har en kreativitet som tydligen funnits från hennes första stapplande steg på två ben.
Hon har målat på grottväggar och dansat vid eldar, berättat sagor, legender, myter, skapelseberättelser.

Att dansa i grupp, röra på kroppen till rytmer, skapar positiva hormoner och därmed välbefinnande. Hjärnekemin igen!

Vännen som ville ta livet av sig? Obalans i hjärnkemin! (inte bara förstås)

Även om det är att förenkla å det grövsta går det inte att bortse från det faktum att känslor uppstår via hjärnans kemikalier.
Jag vet att man inte får förenkla så här. Att det finns så många andra bakomliggande faktorer som också påverkar. Naturligtvis.

För att förenkla en gång till så är det våra tankar som påverkar hormonerna som styr våra beteenden. Nästan lite  som “katten på råttan på repet....”

Hjärtat hålls igång av sinusknutan som regelbundet fyrar av elekriska signaler som får muskler att dra sig samman som gör att hjärtat slår men vad/vem sjutton ger signalen till sinusknutan? Mat och syre som hjärnan behöver för att autonoma nervsystemet ska fungera? Eller?

Men. Jag hade ju tänkt skriva om tantrasex!
Det får bli en annan dag. Jag sitter ju på Kulturhuset och är otroligt okoncentrerad.

Stoppar istället in en bild som passar för ursprungsmänniskan och som kom till när jag skulle måla baschakrat. Baschakrat handlar just om ursprunget, om vår grupptillhörighet etc.

Pan sitter och blåser i sin skapelseflöjt och fram träder nymfer, djur och andra varelser. Och ormen förstås.
Från en repstege har först Adam dimpt ner och förberett en eld till Eva som lite frusen hänger i stegen och inte vet om hon ska släppa taget eller inte. Och vid trädets rot brinner den inre elden, livkraften.

Första riktiga vårkvällen.

Men först kom det en massa hagel och iskall vind. Brrrr!

Nu till kvällen blev det dock stilla, både med vind och i mitt huvud. Att sitta ett par timmar mot en husvägg, känna solens värme, lyssna till alla småfåglars sång, lite samtal och där emellan denna otroligt sköna tystnad.
Inte göra någonting.
Ha packat ryggsäcken inför morgondagens förflyttning till nästa tvåveckorsboende.
Bara vänta och vara.
Skönt.
Huvudet stort innuti som om jag suttit och mediterat. Fast visst ja. Det var jag ju kass på!

Och till sist, innan lite kvällsmat. Klistra in en bild som inte har ett dugg med vårkväll att göra.
Kanske möjligen med att nyfiket iaktta.
Så kan det också vara att leva.

Måla sin "utveckling", hmmmm! Går det? Ja!

Tänk att jag har glömt vad den här målningen handlar om. Jag målade den i alla fall i Barcelona för drygt åtta år sedan. Bra att ha anteckningar i datorn, nu när jag inte kan titta i någon av mina pärmar.
Ser att ämnet är den "eteriska världen".
Så klart.
I den världen kan fåglar ha skor och gå upprätt! Även när man är en örn.
Att jag klistrat in den  här just idag, beror på den bild mina ögon föll på sent igår kväll under telefonsamtal med mycket god vän, och som jag gjort på datorn i mitt kära photoshop för bara några månader sedan.

Jag bara kände att den ville jag ha med idag och då vill jag förstås ha med den ursprungliga målningen också.
Nu tänker jag inte göra någon djupdykning i tolkning av de bägge bilderna, bara några få ord.

Åtta år! Det har onekligen hänt mycket i mitt liv. Örnen går åt motsatt håll, är mer rakryggad. Den har bytt kläder och jag noterar med ett leende att den blivit mycket smalare. Låt mig se. Hmmm. Häftigt! Jag har ju gått ner minst en tio kg.
Även bakgrunden har förändrats radikalt på bilderna och det stämmer helt med mitt yttre liv.

Detta är ett bra exempel på hur man kan följa sin egen utveckling under en längre period genom att måla "intuitivt".
Ungefär som jag skrivit tidigare att C.G. Jung målade en mandala varje dag under tio års tid för att följa sin sorgebearbetning efter uppbrottet från Freud.
Underbart att det finns så många olika "metoder" att arbeta med sig själv! Vi är ju alla så olika.
Bara att välja och vraka.

Andlig - inte religiös.

Detta med andlighet och religion har jag funderat på just idag, samtidigt som jag burit vedklampar från en hög ute på backen i den sköna vårsolen, till en ny hög, också den utomhus men under ett garagetak, jag menar "carport".
Tankarna vandrar osökt till ett klassiskt exempel på vad en andlig lärare, sk guru, kan ge som arbetsuppgift till sin elev:
Eleven ska bygga ett hus med stenar som ligger ute i markerna, gärna högt uppe i berg av typ Himalaya.
När huset är klart är det dags att riva ner det och lägga varje sten på exakt den plats den togs.
Så håller man på med ett antal hus ända tills eleven fattar galoppen och låter bli att bygga huset.
Eleven går istället direkt till gurun och säger att nu är huset byggt och rivet och stenarna ligger åter på sin plats.

Faktum är att jag aldrig riktigt förstått vitsen med vad som ska genomskådas med detta exempel. Faktum är också att detta är min egen tolkning av det jag hört berättas och det stämmer säkert inte med vad någon annan skulle skriva. I alla fall ...

Att vara religiös är för mig att tillhöra en viss religion som innebär att någon eller några tolkar något.
Här blir det stopp. Vad är det egentligen man tolkar? Nu blir jag helt ställd.

Kanske är det lättare att definiera andlighet? Ja!

För mig innebär andlighet en känsla. En känsla av något som inte går att tolka. En upplevelse som får mig att må bra, att känna välbefinnande i livet.
När jag upplever att livet inte går att förklara, att det bara "är", är det något jag inte kan dela med mig av. Det bara finns i mig som en visshet.

Hmmm. Orden vacklar.

Jag går tillbaka till religion. I religionen finns det oftast en gud eller flera med mänskliga känslor och drag. Den religion jag kan mest om är kristendomen, eftersom jag är uppvuxen med den.
Här kommer en liten bild om detta, gjord på mörkblå sammet med garn och lite pärlor och glasstavar.

Den handlar om födelsen av Jesus med änglar som sjunger, stjärnan i öster, de tre vise männen på sina kameler. Samtidigt finns korset och således Jesus död. I dess fotspår växer det upp blommor.
Så roar jag mig med att tolka Jesus liv, oavsett om han levt som historisk person eller enbart är en symbol för ett inre växande som vi alla har att gå igenom.

Möjligheterna är oändliga.

Även skapelseberättelserna från olika kulturer är oändliga och att tro att just en av dem är den rätta tycker jag är lite "barnsligt". Bäst att sluta här.

Olika inre röster.

I går kväll blev det plötsligt omöjligt att somna. En insikt ramlade ner i mitt medvetande och detta satte igång en hel drös med röster inom mig. 

Kom insikten från mitt allra innersta? Eller var det bara en av mina roller som fick för sig något?

Jag vill ju! Nej, det vill jag inte alls. Inte just i den här perioden.

Men? Jag var ju så otroligt säker på att detta var det rätta under precis rätt period! Jag är alltid otroligt säker på det jag gör.

Ja, men nu känns det inte rätt längre.

Men? Jag behöver detta, varför känner jag då helt plötsligt tvärtom?

Men? Detta var ju helt rätt! Ja, men inte nu längre.

Det är jobbigt att låta bli! Ja, det vet jag men det är något jag får stå ut med och ta.

Jag vet att jag känner rätt. Jag vet att jag kan lita på den här inre vissheten även om det känns väldigt obekvämt att behöva ändra åsikt och därmed "görande".

Den inre vissheten går före alla olika röster som tjattrar i mitt inre.

Det händer saker i mitt yttre liv som av någon för mig okänd anledning gör att livet svänger åt ett annat håll. Vart? Det vet jag inte just nu. Något annat väntar runt hörnet och det är bara att acceptera och följa med i livsflödet. Inte passivt utan i vaken medvetenhet och med aktivt agerande.

Det är inte första gången detta händer i mitt liv. Ibland har jag lyssnat och tagit steg i annan riktning.

Ibland har jag inte lyssnat! Det går också bra men det inre motståndet brukar bli kompakt och kroppen brukar samarbeta och visa sin protest genom att bli sjuk.

Jag vill inte slösa bort min tid med att vara sjuk. Jag vill vara frisk, stark och levande.

Det finns alltför mycket underbart att göra i livet! 

Alltså behöver jag ibland ta lite obekväma beslut.

Inget svårt alls!

Vad hade jag i tankarna nu då?

Det var ju skönt att sitta i solen mot en röd vägg med vita knutar,

på en liten träbänk och njuta av eftermiddagens kaffe.

Inget svårt alls.

Småprata med dotter och barnbarn, klappa spinnande katter.

Jättehärligt.

Men.

Det svåra är fortfarande att inte kunna störta fram i tillvaron.

Det svåra är att bara vara.

Tjat, tjat,tjat.

Jag har mycket att träna på!

Det inre leendet.

Strålande sol, blå himmel, ingen blåst! Så underbart!

Tunga ryggsäckar på mage och rygg. Mindre underbart. Jobbigt för axlar och knä. Andas ner i magen, långsamt, och le!
Promenaden till stationen fick mig att tänka på första gången jag kom i kontakt med detta att le ett inre leende.

Enligt buddistisk tankesätt är det bra att när man till exempel mediterar och andas medvetet, att då le varje gång man andas ut. Det sägs påverka hjärnan på ett positivt sätt.

Det var när jag gick på yogaklasser i Spanien, i staden bredvid den lilla byn där jag bodde som jag fick testa detta.
Först låg vi på golvet för att slappna av. Som hjälp  skulle vi “rita” en imaginär linje runt vår kropp, låååångsamt. Eftersom jag inte var särskilt avslappnad hann jag många varv  innan det var dags för tidigare nämnda “inre-leende-meditation”.
Svårt som attan att le när jag helst av allt ville gråta.

Själva idéen  att le lite till och från har dock stannat kvar i mitt medvetande som något bra och under årens lopp har jag då och då fått ytterligare information om detta. Det skapar alltså positiva nervbanor som i sin tur frigör välgörande harmoner. Ungefär. *L*

Även fåfängan blir tillfredställd. ???
Jo, faktiskt ty går man omkring och är sur, åker mungiporna ner och det bildas “fula” linjer.

“Sudda sudda sudda sudda bort din sura min.....munnen den ska skratta å va gla...”

En riktigt bra sångtext som var populär för en tid sedan.

Det är min fåfänga som oftast påminner mig om att le. Eller för att komma in i ett lugn när något är jobbigt.

I den stora staden Barcelona skulle vi, många många år senare, under meditation betrakta oss själva med själens ögon och sedan måla det vi såg.

Svårt att koppla loss krav på att måla hur man ser ut “på riktigt”, att bara låta penseln göra sitt jobb!
Ja, hur ska man annars uttrycka det?
Det jag tyckte minst om med målningen (notera det lite mer positiva uttrycket: tycka minst om istället för tycka mest illa om . *L*) var att ögonen skelar lite.
Märkligt nog så har jag en liten skelning på ögonen nu, som inte syns utanpå men som jag märker när jag är på bio eller kör bil.
Cirka åtta år senare!
Visste min själ redan då att det skulle bli så med mina ögon? Rolig och intressant fråga som förstås inte har något självklart svar.

Men säg, finns det något här i livet som har klara enkla svar?

Abstinens

I morgon, måndag, har jag varit på "stambytesvift" i tre veckor!  Hit och dit med viss ommöblering bland aktiviteterna. Så fort tiden går! Så långsamt tiden går!

Samtidigt.

Häromdagen var jag äntligen inne i den målaraffär jag gått förbi varje gång jag besökt sonen.  Härligt att sniffa in färgtuber, penslar och dukar. Och snacka om att målarabstinens uppstod!
Inte blev det bättre med abstinensen när jag småpratade med ägaren i affären om en för mig ny acrylfärg som inte torkar riktigt lika fort som tidigare acrylfärg. Som dessutom har många fler färger än den vattenbaserade olja jag målar med. Vill ha! Nu!

Till saken hör att jag smärtsamt fått erfara att den "duk" jag målat på de senaste dryga året, har en tendens att släppa ifrån sig färg! Intressant upptäckt.
Skulle jag bli arg? Ledsen? Desperat? Deppig? Ta livet av mig? Eller, se det från den ljusa sidan?

Hjärnkemin mår bäst av det sista alternativet. Alltså, bara att välja vad jag ville välja.
Balanserad hjärnkemi förstås.

 Jag är åter igen djupt tacksam över att photoshop finns. Jag har ju alla mina målningar och textilier i tryggt förvar på två hårddiskar och kan plocka  detaljer här och där och leka hej vilt. Klippa, klistra, vrida, vända. Aldrig att jag hade haft tålamod att måla om och måla om och måla om.
Så min målarabstinens orsakar ganska få besvär och har inga biverkningar.

Huruvida alla de ettor och nollor vi människor nu låter förvara på små hårddiskar eller på någon server ute i rymden verkligen förblir där, det har man ju ingen aning om. Fast fiffigt, dammfritt och platsbesparande är det onekligen.

Att leva i nuet.

Kan det vara detsamma som att vara närvarande i tanke och känsla?
Nuet, det kronologiska nuet som styrs av sekunder och minuter flyttar ju hela tiden på sig! Där kan man inte vara. Där finns en ständig rörelse.
Att vara närvarande, att vara koncentrerad, är det nuet?
Oavsett hur detta nu ska tolkas  fodras det övning att så nära som möjligt befinna sig där.
I alla fall för mig.

Jag ligger i soffan och vilar kroppen. (Här borde jag skriva "låg" eftersom jag nu sitter vid datorn men jag tar mig den kreativa friheten att skriva i presens, även om det var igår.)
Alltså, jag ligger i soffan och funderar på närvaro, på att vara närvarande. På vad det innebär. Att vara här och nu. Svårt värre!

Eftersom jag är förkyld och har ont i halsen och jag har fått lära mig att andning är bra för immunförsvaret, andas jag långsamma och djupa andetag och föreställer mig att hela kroppen fylls med energi.
När jag gör detta är jag närvarande. Skulle jag till exempel fortsätta att vara närvarande i min andning och den dessutom inte stördes av att det kittlar och gör ont, skulle jag efter att bra tag bli hög, mmmm.
Men tyvärr, stup i kvarten, nej, stup i minuten, upptäcker jag att tankarna försvunnit iväg åt annat håll, att jag tappat närvaron och andas helt normalt.

Knackar därför lite på bröstbenet ty där under sitter thymus, körteln som också har med immunförsvaret att göra. Knackeliknack med fingertopparna. Ja, sån är jag.

(Förresten har jag en bekant som "knackar bort" svåra krigstrauman men det är en helt annan femma.)

När man har någon form av smärta lever man synnerligen i nuet. Man har ju inget annat val ty smärta kan vara mycket påträngande.

"Smärta är det subjektiva jagets yttersta gräns".

???

Så sa en av mina kära i livet när det fastnat vetebullsklet i det hål som uppstått efter att en tandläkare dragit ut en visdomstand. Inte särskilt vist att äta bulle då men ibland somnar man till och tappar sunda förnuftet.

Vad är då det subjektiva jaget? Och vad menas med en yttersta gräns? Exploderar man eller? Kan jag tala om vad det innebär för mig med några enkla ord?
Nej, det känns som att jag ger mig ut på för djupt vatten. Bäst att simma tillbaka!

Tantra - sex - kärlek.

Det verkar som att det är omodernt att älska! Det verkar som att det inte finns tid att älska! Jag menar, det finns inte tid att först lära känna den man vill älska och älska med. Åtminstone lite grann.
Det verkar som att det är gammaldags att vilja älska den man vill älska med! Som att det är farligt att känna kärlek, djup kärlek.
Kan det vara så? Jag hoppas jag tror fel!

Jag läser om en av mina favorit-tantraböcker av David Deida och funderar på om det vore möjligt att skriva om tantrasex utan att använda ord som gud och andlighet?
Om det går att skriva om liv och kärlek istället?
Det är ju detta som tantra handlar om; att mötas i kropp och själ och bli ett, att vara levande, att vara närvarande. Tycker jag, är väl bäst att tillägga.
Jag ska klura ett tag på detta.

Under många år har jag gjort massor med bilder om separation. Separation mellan kvinna och man, mellan feminina och maskulina energier, mellan himmel och jord, mellan kropp och själ.

Så en dag för cirka tio år sedan tyckte jag det var dags att börja måla föreningen, föreningen mellan fader himmel och moder jord i sin metaforiska betydelse.

Fiffigt värre då att måla ett träd och en kristall som symbol för respektive begrepp. (oj, nu blev det trassligt)

Här har vi "mjuk splittring", målad för en cirka 15 år sedan.

Och här har vi "möte i smärta", målad för en cirka 10 år sedan.

Mycket har hänt med mig under dessa  år och det är nog på tiden att jag gör en ny bild av ett möte, denna gång i mer tantrisk och kärleksfull anda.

Den långa fredagen...

En bild säger mer än tusen ord.

Sägs det.

Eld. Livgivande eller förödande.

Som vanligt är det mesta i livet "både och". Allting har en motsats. Ofta uppstår rena paradoxer! Hoppsan! När jag inser att jag inte riktigt vet hur en paradox definieras, kollar jag i Wikipedia. Ännu mera hoppsan! Så vetenskapligt? Bäst att skippa ordet och bara använda "både och". 

Det är både natt och dag på jorden, samtidigt. Man kan vara både ledsen och glad, samtidigt. Man kan både älska och hata, samtidigt. Eller omväxlande.

Och elden både renar och förstör, särskilt i bildlig mening.

Man ska akta sig för elden! Det får vi lära oss som barn.

Samtidigt kan man prata om fågeln Fenix som brinner upp och sedan återuppstår ur askan.

En smärta, både fysisk och psykisk kan upplevas som en eld som brinner.  Med tiden kan den dock förvandlas till något mycket positivt.

Så var det med min barndom, vilket bilden handlar om.

Ett exempel på uppbyggande och nerbrytande krafter finns i vår egen kropp. Jag citerar:

"Skelettets omsättning involverar två typer av celler, osteoklaster som bryter ned benmassan och osteoblaster som bygger upp ny benmassa."

Det behövs inte mycket fantasi för att få en bild av den fysiska kroppen, hur den skulle se ut om skelettet bara växte och växte. Det som byggs upp måste helt enkelt rivas ner lite då och då. (Jag tänker dock inte dra denna tanke till sina yttersta absurditeter.)

Vad jag vill ha sagt är att vi behöver både förändring och omväxling för att utvecklas och att det inte är farligt att må dåligt ibland. Vi behöver både och. Vi är både och. Livet är både och. 

Lite klyschigt och banalt men så får det stå.