Tunga ryggsäckar på mage och rygg. Mindre underbart. Jobbigt för axlar och knä. Andas ner i magen, långsamt, och le!
Promenaden till stationen fick mig att tänka på första gången jag kom i kontakt med detta att le ett inre leende.
Enligt buddistisk tankesätt är det bra att när man till exempel mediterar och andas medvetet, att då le varje gång man andas ut. Det sägs påverka hjärnan på ett positivt sätt.
Det var när jag gick på yogaklasser i Spanien, i staden bredvid den lilla byn där jag bodde som jag fick testa detta.
Först låg vi på golvet för att slappna av. Som hjälp skulle vi “rita” en imaginär linje runt vår kropp, låååångsamt. Eftersom jag inte var särskilt avslappnad hann jag många varv innan det var dags för tidigare nämnda “inre-leende-meditation”.
Svårt som attan att le när jag helst av allt ville gråta.
Själva idéen att le lite till och från har dock stannat kvar i mitt medvetande som något bra och under årens lopp har jag då och då fått ytterligare information om detta. Det skapar alltså positiva nervbanor som i sin tur frigör välgörande harmoner. Ungefär. *L*
Även fåfängan blir tillfredställd. ???
Jo, faktiskt ty går man omkring och är sur, åker mungiporna ner och det bildas “fula” linjer.
“Sudda sudda sudda sudda bort din sura min.....munnen den ska skratta å va gla...”
En riktigt bra sångtext som var populär för en tid sedan.
Det är min fåfänga som oftast påminner mig om att le. Eller för att komma in i ett lugn när något är jobbigt.
I den stora staden Barcelona skulle vi, många många år senare, under meditation betrakta oss själva med själens ögon och sedan måla det vi såg.
Svårt att koppla loss krav på att måla hur man ser ut “på riktigt”, att bara låta penseln göra sitt jobb!
Ja, hur ska man annars uttrycka det?
Det jag tyckte minst om med målningen (notera det lite mer positiva uttrycket: tycka minst om istället för tycka mest illa om . *L*) var att ögonen skelar lite.
Märkligt nog så har jag en liten skelning på ögonen nu, som inte syns utanpå men som jag märker när jag är på bio eller kör bil.
Cirka åtta år senare!
Visste min själ redan då att det skulle bli så med mina ögon? Rolig och intressant fråga som förstås inte har något självklart svar.
Men säg, finns det något här i livet som har klara enkla svar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar