Att leva i nuet.

Kan det vara detsamma som att vara närvarande i tanke och känsla?
Nuet, det kronologiska nuet som styrs av sekunder och minuter flyttar ju hela tiden på sig! Där kan man inte vara. Där finns en ständig rörelse.
Att vara närvarande, att vara koncentrerad, är det nuet?
Oavsett hur detta nu ska tolkas  fodras det övning att så nära som möjligt befinna sig där.
I alla fall för mig.

Jag ligger i soffan och vilar kroppen. (Här borde jag skriva "låg" eftersom jag nu sitter vid datorn men jag tar mig den kreativa friheten att skriva i presens, även om det var igår.)
Alltså, jag ligger i soffan och funderar på närvaro, på att vara närvarande. På vad det innebär. Att vara här och nu. Svårt värre!

Eftersom jag är förkyld och har ont i halsen och jag har fått lära mig att andning är bra för immunförsvaret, andas jag långsamma och djupa andetag och föreställer mig att hela kroppen fylls med energi.
När jag gör detta är jag närvarande. Skulle jag till exempel fortsätta att vara närvarande i min andning och den dessutom inte stördes av att det kittlar och gör ont, skulle jag efter att bra tag bli hög, mmmm.
Men tyvärr, stup i kvarten, nej, stup i minuten, upptäcker jag att tankarna försvunnit iväg åt annat håll, att jag tappat närvaron och andas helt normalt.

Knackar därför lite på bröstbenet ty där under sitter thymus, körteln som också har med immunförsvaret att göra. Knackeliknack med fingertopparna. Ja, sån är jag.

(Förresten har jag en bekant som "knackar bort" svåra krigstrauman men det är en helt annan femma.)

När man har någon form av smärta lever man synnerligen i nuet. Man har ju inget annat val ty smärta kan vara mycket påträngande.

"Smärta är det subjektiva jagets yttersta gräns".

???

Så sa en av mina kära i livet när det fastnat vetebullsklet i det hål som uppstått efter att en tandläkare dragit ut en visdomstand. Inte särskilt vist att äta bulle då men ibland somnar man till och tappar sunda förnuftet.

Vad är då det subjektiva jaget? Och vad menas med en yttersta gräns? Exploderar man eller? Kan jag tala om vad det innebär för mig med några enkla ord?
Nej, det känns som att jag ger mig ut på för djupt vatten. Bäst att simma tillbaka!