Eld. Livgivande eller förödande.

Som vanligt är det mesta i livet "både och". Allting har en motsats. Ofta uppstår rena paradoxer! Hoppsan! När jag inser att jag inte riktigt vet hur en paradox definieras, kollar jag i Wikipedia. Ännu mera hoppsan! Så vetenskapligt? Bäst att skippa ordet och bara använda "både och". 

Det är både natt och dag på jorden, samtidigt. Man kan vara både ledsen och glad, samtidigt. Man kan både älska och hata, samtidigt. Eller omväxlande.

Och elden både renar och förstör, särskilt i bildlig mening.

Man ska akta sig för elden! Det får vi lära oss som barn.

Samtidigt kan man prata om fågeln Fenix som brinner upp och sedan återuppstår ur askan.

En smärta, både fysisk och psykisk kan upplevas som en eld som brinner.  Med tiden kan den dock förvandlas till något mycket positivt.

Så var det med min barndom, vilket bilden handlar om.

Ett exempel på uppbyggande och nerbrytande krafter finns i vår egen kropp. Jag citerar:

"Skelettets omsättning involverar två typer av celler, osteoklaster som bryter ned benmassan och osteoblaster som bygger upp ny benmassa."

Det behövs inte mycket fantasi för att få en bild av den fysiska kroppen, hur den skulle se ut om skelettet bara växte och växte. Det som byggs upp måste helt enkelt rivas ner lite då och då. (Jag tänker dock inte dra denna tanke till sina yttersta absurditeter.)

Vad jag vill ha sagt är att vi behöver både förändring och omväxling för att utvecklas och att det inte är farligt att må dåligt ibland. Vi behöver både och. Vi är både och. Livet är både och. 

Lite klyschigt och banalt men så får det stå.