Andlig - inte religiös.

Detta med andlighet och religion har jag funderat på just idag, samtidigt som jag burit vedklampar från en hög ute på backen i den sköna vårsolen, till en ny hög, också den utomhus men under ett garagetak, jag menar "carport".
Tankarna vandrar osökt till ett klassiskt exempel på vad en andlig lärare, sk guru, kan ge som arbetsuppgift till sin elev:
Eleven ska bygga ett hus med stenar som ligger ute i markerna, gärna högt uppe i berg av typ Himalaya.
När huset är klart är det dags att riva ner det och lägga varje sten på exakt den plats den togs.
Så håller man på med ett antal hus ända tills eleven fattar galoppen och låter bli att bygga huset.
Eleven går istället direkt till gurun och säger att nu är huset byggt och rivet och stenarna ligger åter på sin plats.

Faktum är att jag aldrig riktigt förstått vitsen med vad som ska genomskådas med detta exempel. Faktum är också att detta är min egen tolkning av det jag hört berättas och det stämmer säkert inte med vad någon annan skulle skriva. I alla fall ...

Att vara religiös är för mig att tillhöra en viss religion som innebär att någon eller några tolkar något.
Här blir det stopp. Vad är det egentligen man tolkar? Nu blir jag helt ställd.

Kanske är det lättare att definiera andlighet? Ja!

För mig innebär andlighet en känsla. En känsla av något som inte går att tolka. En upplevelse som får mig att må bra, att känna välbefinnande i livet.
När jag upplever att livet inte går att förklara, att det bara "är", är det något jag inte kan dela med mig av. Det bara finns i mig som en visshet.

Hmmm. Orden vacklar.

Jag går tillbaka till religion. I religionen finns det oftast en gud eller flera med mänskliga känslor och drag. Den religion jag kan mest om är kristendomen, eftersom jag är uppvuxen med den.
Här kommer en liten bild om detta, gjord på mörkblå sammet med garn och lite pärlor och glasstavar.

Den handlar om födelsen av Jesus med änglar som sjunger, stjärnan i öster, de tre vise männen på sina kameler. Samtidigt finns korset och således Jesus död. I dess fotspår växer det upp blommor.
Så roar jag mig med att tolka Jesus liv, oavsett om han levt som historisk person eller enbart är en symbol för ett inre växande som vi alla har att gå igenom.

Möjligheterna är oändliga.

Även skapelseberättelserna från olika kulturer är oändliga och att tro att just en av dem är den rätta tycker jag är lite "barnsligt". Bäst att sluta här.