Självmord, "rätt" eller "fel"?

Under två års tid, till och från vid krissituationer. Långa telefonsamtal. (Personen i fråga bor på annan ort.)

I natt blev samtalen plötsligt många.

Tankarna snurrar. Finns det egentligen rätt eller fel? Är det inte bara något vi fått lära oss? Vi tror att det vi tror är något vi själva bestämmer att vi tror!

Vad är det då vi fått lära oss att tro om självmord?
Ja, enligt kristendomen är det syndigt att begå självmord.
Det är emot guds vilja.

Enligt reinkarnationsprincipen är det synnerligen onödigt att avsluta livet i förväg, ty då måste man åter födas ner under liknande omständigheter för att lära sig det man smet ifrån. Med andra ord,  man kan inte fly från sina problem, bara skjuta upp dem.

Så har vi den fria viljan och respekten för en annan person.
Detta funderade jag på mellan samtalen.
Om vännen nu berättar att han tagit alla tabletter. Vad gör jag då? Ringer jag 112?

Vi har ju redan gått igenom alla argument för och emot ett stort antal gånger. Vi har pratat om gudstro, om själen, om hjärnkemin, om hänsyn till anhöriga, om feghet, om livets skola, om vad som händer sedan.
Vart tar vi vägen? Blir det bara svart? Kommer vi till himlen eller...?
Och inte minst; hur gör man för att inte misslyckas?

Det är svårt att dela med sig av en känsla. Av insikter som ligger bakom egna erfarenheter.
Jag minns en gång i början på 80-talet då jag var på kurs i självkännedom. (Tänk att man ska behöva gå på kurs för att lära känna sig själv! Det är egentligen ganska konstigt.)

Jag tog en av mina långa promenader i naturen.
Vi hade just pratat om våra "roller".
Jag gick där på en spikrak grusväg som ledde mellan höga tallar och mådde "minns inte hur". Men. Plötsligt slog mig insikten att detta med att inte vilja leva, att tycka livet var värdelöst, det var bara en roll!
Det var inte jag som tyckte det egentligen. Det var en tanke som fastnat i min hjärna och som spolade upp om och om igen så fort jag stötte på motgångar.
Det var en fantastisk insikt även om den kan verka banal och allt för enkel.
Visserligen tog det flera år innan den riktigt satte sig men en process hade startat.

Livskraften är så enormt stark! Den gör att vi överlever det mesta och anpassar oss.
Men jag får anpassa mig nu och inte gå in med en massa ord som ändå bara skulle snurra runt runt.

En sak är dock säker. Så länge man ringer och pratar om att ta livet av sig, har livskraften övertaget.

Min inre trädgård

Sitter på tåget mellan Linköping och Malmö och inbillar mig att jag ska få ihop en blogg! Antagligen ganska omöjligt. Fram till Nässjö är det lugnt och gott om plats men sedan svämmar tåget över av resenärer från ett tidigare tåg som gått sönder. testar att skriva en stund i alla fall.

Jag öppnar iPhoto och väljer en bild lite på måfå. Förflyttas åter till Barcelona.

Målningen handlar om min inre trädgård, vilket kanske är ett ganska diffust ämne att måla, eller inte.

Den känns ganska ful och konstig. Vad är det för konstig kvinnokropp som upptar nästan halva målningen? Och vad är det hon bär på? 

En liten flicka sitter på en sten och en liten hund står framför henne. Ibland blir det verkligen knasigt och jag tycker inte om det jag ser.

Senare hemma i lägenheten sitter jag och tittar på målningen samtidigt som jag försöker meditera lite. Vad sjutton är det hon bär på? Jag fattar inte men förstår att det är viktigt att veta.

Och plötsligt bara vet jag. 

Det där gröna konstiga är min mamma. Hon som dog när jag var litet barn. Fördämningar brister. Det hjälper inte ens att måla en mandala.

Veckan därpå får jag rådet att måla dit lite vatten, så jag plaskar på både vatten och tårar.

Det är detta som är så fiffigt. Att med hjälp av färg och fantasi kunna bearbeta, lösa upp och förändra känslor.

(Nej, detta går inte alls. Jag blir helt enkelt för illamående!)

Ibland är det svårt att riktigt förstå vad som händer när man “går ner” i gamla känslostormar. 

Jag har från olika håll och kanter under årens lopp fått lära mig att det går åt en massa energi att hålla jobbiga känslor stången i det undermedvetna. Att de ligger där och tar kraft. Att det är bra att ta upp dem till ytan, att släppa på trycket.

Därför brukar jag göra mig en bild av att en ballong fylls med jobbiga känslor och sedan släpper jag iväg den och den flyger upp i himlen! Poff! löses allt upp i stratosfären.

Eller så kan man låta känslorna brinna upp eller ge dem till moder jord!

Varianterna är många.

Poff, abrupt slut!

Liv, liv, liv och lite photoshop!

Att vara levande, det verkar inte alltid gå av sig själv! Det är så lätt att "somna" när vardagen pockar.
Attans också!
Men idag, idag har jag hela sex timmar för mig själv sedan jag packade min ryggsäck. Jag börjar med att sätta på hög musik för att röra på mig och andas. (Vilket himlans tjat om denna andning!)

"Ge mig en kvart om dagen", sade en herre Arne Tammer för länge sedan, när det var ganska nytt detta med att träna. Han grundade "frisksportandet" kan man säga, bland annat genom att starta en brevkurs för  hemmaträning. (Då fanns det ännu inga gym.)  Han var också vegetarian.
 Detta läser jag i Wikipedia eftersom jag för säkerhets skull googlar  på namnet.
10.400 träffar.
På skoj googlar jag också på Are Waerland, vår "första" vegetarian och friskvårdare i landet.
Bara 4.270 träffar. Ganska rejäl skillnad.
Så var han ju också ganska extrem med sin potatisgröt och kruska och förstås en massa annat.
Dessa två nyttiga maträtter fick jag ofta som barn, bläx. Potatisgröten var nämligen en grå kletig massa.

Ändå läste jag senare flitigt i hans böcker, just i övergången mellan tonårstid och vuxenliv. Och jag började till och med att frivilligt äta av det  hårda och grova bröd som bara kryllade av nyttiga fibrer vilket jag tidigare motvilligt knaprat i mig. Det var ju så mycket godare med vitt rostat bröd och apelsinmarmelad.

 Jag får väl lov att erkänna att jag blev en otroligt fanatisk vegetarian och därmed mycket besvärlig för min omgivning.
Fanatism är faktiskt aldrig bra, oavsett ämnesområde.
Tur nog för både familj och mig själv  lugnade jag ner mig och blev mer resonabel ju äldre och visare jag blev!
(För att inte tala om hur otroligt resonabel jag är nu med mitt ätande, underförstått...)

Nu över till photoshop, detta fantastiska redskap som är bra att ha till hands när man inte kan måla på riktigt. För att undvika abstinens!

Detta är en mandala. Det går att säga så eftersom tavlan är helt kvadratisk 

och har en stor cirkel ungefär i mitten. 

Den är inte särskilt traditionell men den är "på riktigt" Det vill säga målad.

Här har jag lekt i photoshop. Vips, en helt ny målning eller ska man säga bild? 

Den är ju inte längre målad. Kanske är den inte på riktigt?

 Då är den alltså "på låtsas", eller? En massa ettor och nollor? 

Kanske är den bara en illusion! 

Helt klart är det ingen mandala längre. Jag har den på min tantracoachhemsida 

ty jag tycker att både färg och form passar där.

Om livet som en illusion har jag skrivit lite om tidigare och jag kommer säkert återvända till detta som är ett av mina favoritämnen, precis som andning, dans och tantra. Men nu skriker min hjärna och mage för att tala om att lite kaffe och smörgås skulle sitta bra.

Gör ingenting!

Gör ingenting!

Det blev svaret jag fick från mig själv när vi suttit en stund och mediterat. Mediterat och mediterat, nåja. Till saken hör att jag är urkass på att meditera. Om att meditera innebär att det ska bli tyst i hjärnan. Om att meditera innebär att man ska uppleva att tankar bara kommer seglandes som små moln på en ljusblå sommarhimmel.

Två gånger! Två gånger har det blivit tyst i min hjärna och jag har seglat iväg i ett sorts underbart rofyllt nirvana. När detta hände hade jag kunnat sitta hur länge som helst.
Alla andra gånger har det varit full fart på tankarna.
I en herrans massa år!

Nu "mediterar" jag genom att dansa helt fritt och andas med hög musik i öronen. Alla tankar bara är borta och jag blir hög och fylls med energi. Och sedan somnar jag som en prinsessa utan ärta.

Vi skulle fråga oss själva vad vi skulle göra härnäst. För att lösa något problem eller för att må bättre eller något. Och så skulle vi förstås måla svaret. Men hur målar man ingenting?
Det var ganska skönt att lägga på färg och sedan torka bort. Lägga på lite till och torka bort. Smeta runt lite. Sedan titta.
Länge.
Några duvor tittade fram.
Färdigt!

Splittring och återförening!

  Ett motiv, eller kanske mer ett ämnesområde som sysselsatt mig länge i mitt bildskapande och i mitt liv också för övrigt, har varit relationen mellan man och kvinna, relationen mellan dualiteter.
Jag har försökt förstå olikheter och likheter. Funderat över och samtalat om människan och hennes inre.

Om längtan. Längtan efter sin tvillingsjäl.


Om ensamhet. Ensamhet som så ofta finns i en relation eller mitt bland andra människor.


Om sexualitet. Sexualiteten som ofta tar sig så olika uttryck mellan könen.


Om splittring. En splittring eller delning som i vår kultur skulle kunna härledas bakåt till Adam och Eva och det som hände när de åt av äpplet och därmed blev utkörda ur paradiset.

Suck! Detta har jag alltså grubblat på i 28 år. Ja, i alla fall i 20 år. Sedan började jag ju med intuitiv målning och bytte fokus.

(Det stökar när jag vill skriva om detta.)

Detta är den första textila bilden där jag skildrat denna splittring. 

Botten är mörkblå sammet och resten är glaspärlor och en sorts glansiga glasstavar.

Blixten symboliserar "ormen" eller "gudskraften" som klyver trädet i två delar.

Trädet växer på jorden, (enklare att göra träd än människor)

och varje själ börjar sin vandring tillbaka till ursprunget.

Detta visar jag på med allt "snurr" gjort i tjockt vitt garn som man mer använder till trasmattor. 

För mig så lever människan liv efter liv efter liv för att utvecklas och lära. Reinkarnationstanken!

Nu suckar jag igen!

Bättre att lägga in en till bild med samma motiv fast i akvarell och mycket mycket mindre 

och där snurrorna blivit en trappa.

Och, ännu bättre, att ta en kopp kaffe och macka med svärsonen och barnbarnen, 

som har feber och därför är hemma från dagis..

Att vara aktiv...eller inte...

När jag inte är aktiv blir jag rastlös och har en hel dag gått utan att jag gjort något, känns dagen meningslös.
Kanske överdriver jag lite nu men jag blir i alla fall mycket tröttare om jag vilar eller slappar.
Nu överdriver jag igen.

Mitt första minne från detta beteende är när jag i övre tonåren gick på balettakademin för att bli danspedagog. När vi hade längre rast och man satt i omklädningsrummet och bubblade så satt jag samtidigt och sydde små korsstygn, helt planlöst och improviserat i glada färger. På så vis slösade jag inte bort tiden. Ja, jag var faktiskt sån redan då!

När jag levde som hemmafru i Spanien med tre barn och "machoman" (ursäkta) så var dagen som mest meningsfull när jag stickat på någon tröja eller sytt på en klänning. Även ett huvaligt fult korsstygnsshabrak i murriga färger hängde med ett tag innan det hamnade i soptunnan. Jag behövde verkligen få något ur händerna. Då som nu.
Och det allra första jag tillverkade (i bomullsgarn på linväv)  när jag flyttade tillbaka till hemlandet, var denna bild. Som även den hamnat i soptunnan. (den blev så förskräckligt dammig.)

Det var onekligen ett antal år sedan. 

Människan är ett synnerligen anpassningsbart djur. Det är bara att titta ut i världen.

Min svägerska i Spanien tillbringade många långa timmar vid en dialysmaskin. Jag frågade henne hur hon bara orkade. Svägerskan (som för övrigt var en "ängel") svarade att hon vant sig, anpassat sig och accepterat. utan att vare sig klaga eller vara surmulen. Vilken tur att det är många som tar livets svårigheter med ett leende!

Stambyte.

Jaha, så har jag tagit min ryggsäck och gått. I drygt fyra månader ska jag bo i den.
Det känns minst sagt annorlunda. Lugnt, tomt, förväntansfullt ...
Jag får träna på att bara "vara" och leva i nuet.
Fast där ljuger jag. Jag har ju ändå fått lov att boka lite tåg hit och dit i landet och lite flyg söderöver.

Tiden som jag trodde skulle vara jättelång och nästan oändlig, har snabbt krympt till hälften.

Inom esoteriskt undervisning pratar man allt som oftast om vikten att leva i nuet. I mitt inre har jag alltid protesterat och invänt att det är en omöjlighet.
Nuet flyttar ju på sig. Hela tiden förändras det.
Det måste vara en metafor för ett inre tillstånd. Ett tillstånd av någon sorts välbefinnande, en visshet om att allt bara är.

Det känns faktiskt som att jag fått en gåva genom att få träna "ickegörande", i alla fall lite plutt.
Jag ska ju träffa familj och vänner och andas. Prata en massa.
Och blogga.
Och måla på datorn.
Och promenera.
Och prata mera.
Och.
Vart tog ickegörandet vägen?

Den fria viljan! Hur är det med den egentligen?

 Idag till frukosten läste jag ett kapitel i boken "Lyssna till kroppen" av Lise Bourbeau. (ja, jag vet att det sägs att det är bra att bara äta och inte läsa samtidigt men jag gör det i alla fall och använder mig därmed av min fria vilja, det som denna blogg ska handla om idag).
Det står  om att ta ansvar, att det bara är man själv som har ansvar för sitt liv. Att det till och med är vi själva som har valt var vi ska födas, vilka som ska vara våra föräldrar etc. Den svåraste frågan är förstås då att reda ut begreppet "vi" eller "jag".
Som allting annat handlar det om olika nivåer.

Eftersom jag just bryggt en stor balja kaffe, tycker jag det känns bra att skriva om den fria viljan på "kaffenivå". När det gäller kaffe har jag ett eget val, ett fri vilja plus ett ansvar. Enkelt och konkret. Dricker jag för många koppar per dag blir jag sur i magen och får svårt att somna till kvällen. Alltså har jag tagit ett medvetet beslut, jag har valt att två koppar, dvs baljor, är lagom. Just nu!

Tidigt i min vuxna liv var jag "manskaintedrickakaffe-fanatiker". Sedan hade jag en lång period när jag drack fyra koppar (inte baljor) om dagen.

Om jag nu inte dricker kaffe får jag våldsam huvudvärk, och om jag tar mig igenom det stadiet (vilket tar några dagar) smyger det in en annan bieffekt eller abstinenseffekt: jag blir deprimerad. Och här kommer åter min fria vilja in. Eftersom jag vet att det är trist att vara deppig, väljer jag att dricka mina koppar trots att jag också vet att när jag inte alls dricker något kaffe så sover jag mycket mycket bättre och kommer dessutom bättre ihåg mina drömmar.

Hur ska jag nu knyta ihop säcken apropå att jag själv väljer mitt liv?

Jag byter nivå och tassar in på tantra- och andas-nivån.
Under den utbildning jag just har avslutat, för att bli sexsibilitycoach, har jag genom andning och tantraövningar kommit i kontakt med olika energier i kroppen. Jag har upptäckt att ju mer jag andas, ju mer levande känner jag mig.
Och nu kommer jag till mitt ansvar och min fria vilja. Igen. Det är bara jag som kan upprätthålla dessa härliga energier, denna livskraft.
Det är bara jag som kan andas i min kropp. Alltså väljer jag att fortsätta att känna mig levande och full med kraft genom att andas även om ingen lärare säger åt mig att nu det är dags för en andningsövning. Jag väljer också att fortsätta med frigörande dans om kvällarna eftersom det är så välgörande.
Det hade varit enkelt att bara lägga av. Det fodrar trots allt lite disciplin att vara aktiv. Det är lätt att bli lite bekväm.

Nu rundar jag av: Med hjälp av min fria vilja väljer jag att vara levande. Väljer jag att, oavsett vad som händer, tycka livet är fantastiskt och hissnande! (det är ordet "hissnande som fått mig att välja bild)

Gå ner i svarta hålet! Varför då?

Vi målade vår inre trädgård.

En ung kvinna gjorde en målning som var helt svart. Svart!
"Finns där inget annat", frågade vi.
Till saken hörde att hon var väldigt deprimerad sen en tid tillbaka.
"Nej, där finns inget annat".
Men efter en stunds prat tog hon en pensel och målade dit en liten röd prick.
EN liten röd prick blev start för en ny tanke i henne. Livet var inte bara svart!

Det är knepigt detta med svart och vitt. Med ljus och mörker. Vi är så vana vid att se det ena som gott och det andra som ont.

Jag vävde en bild med svart, vitt och rött som hamnade i Estland, på ett barnhem i frälsningsarméns regi. Man bad mig skriva några ord att ha bredvid.
Detta var för många år sedan. Jag tyckte inte om bilden. Den var för hård!
I alla fall skrev jag då något om mörkret. Att det även där finns det kärlek. Även där finns det växande. Man planterar ju det lilla fröet ner i den svarta myllan. Med hjälp av regnvatten och näringsämnen som finns i den svarta jorden, söker sig livet som vilat inne i fröets kärna, upp i ljuset och det kan utvecklas till allt, från en späd väldoftande liljekonvalj till en kraftfull, mäktig ek.

I min inre trädgård mötte jag en liten faun som uppmanade mig att gå ner i det lilla svarta hålet, omgett av lite dovt rött i den nedfallna stammen till höger.

Ja, man behöver ha fantasi när man beger sig in i sina bilder!

"Du måste åter ner i det svarta innan du kan visa ditt ansikte när du dansar", sa han.




Jaha, det var bara att ta fram en ny duk och dyka ner. Vilket jag gjorde hemma i lägenheten.

Detta var nytt för mig. Att gå ner i mörkret genom att måla. Visserligen gav jag "kroppsligt uttryck" för mina känslor men det var målningen som ledde mig upp igen. Nåja, upp och upp.

  

Jag hamnade i en djup brunn, fy fasiken! 

Fastkedjad. Nej, jag vill inte! Men vad ska jag göra?

Efter några varv i lägenheten, efter förtvivlade försök till att få något inre svar om lösning på problemet, tog jag resolut och målade en lucka i golvet, en lucka med handtag. 

Den var tung och kändes omöjlig att öppna.

Ny duk på golvet. Ny målning.

 

Mörkret som nu växte fram var mycket varmare och omfamnade mig. 

Jorden blev en kärleksfull plats att vara på. Bara att tacka och trassla mig vidare på  livsvägen.

Liv!

"Jag är i fadern, fadern är i mig."

Mitt liv, min livskraft, allt det som är jag, finns i det som är allt!

Som jag har klurat på detta under årens lopp. Nu funderar jag inte längre över just denna tanke och när jag tar fram den här sedan länge målade akvarellen känner jag att den fortfarande stämmer.

För mig.

Att det jag ville beskriva då är giltigt även nu. Så här ser jag på själva gudsbegreppet. 

Lugn och harmoni. Visshet.

Jag tycker inte om att skriva om just detta med ett sorts gudsbegrepp ty själva ordet "gud" är så laddat. Det finns så många uppfattningar om vad det är. För mig är det, bland annat, en känsla, en upplevelse som inte går att beskriva med ord. Kanske är det lättare med en bild?

För mig är gud liv. Överallt där ordet "gud" ingår tycker jag det blir bättre att använda ordet "liv", som en sorts synonym.

(Här hoppar jag i mitt resonemang, fast inte)

En dag kan tillvaron av någon verklig eller overklig anledning kännas så som denna akvarell visar .

Första gången jag medvetet upplevde en sådan plötslig svängning i mitt humör eller hur jag nu ska säga, fast tvärtom, var på psyket i Värmland.

En massa ångest och oro, kaos. Och så vaknar jag en morgon och allt är lugn och harmoni.

Vad hade hänt? Ingenting i det yttre hade förändrats. Allt var precis likadant.

Det var "bara" inom mig, i min hjärna, det skett något.

Då förstod jag ingenting utan bara häpnade. Och njöt förstås!

Nu förstår jag lite mer: hjärnkemin, de elektriska impulserna, magnetfälten var förändrade.

Men det räcker inte som förklaring egentligen. Det finns något mer att lära som jag inte ens tänker försöka beskriva med ord. Då skulle både bloggen och min hjärna svämma över.

Är allt bara en illusion?

Det är roligt att ställa frågor som inte har några exakt sanna svar men som ändå får en att tänka efter en liten stund. Bilden här bredvid som jag tycker passar bra i sammanhanget, har jag hittat på nätet. Kursiva texten (som jag översatt från engelska) fanns på en klisterlapp på mitt datorskrivbord, som jag förstås också någon gång funnit på nätet. (inte skrivbordet alltså)

Ovetandes vandrar den moderna människan runt  ”inne” i sitt sinne och tror att stjärnorna och planeterna finns där ”utanför”.

Men det är en illusion.

Sanningen är att ingenting finns i den yttre världen.

Allt är bara ett hologram som vår hjärna skapar.

Ty, trots allt vet vilken vetenskapsman som helst att vårt enda bevis att stjärnor och planeter verkligen existerar, baseras på de elektriska impulser som alstras i vår hjärna och kropp som vi upplever via våra fem sinnen.

Men att känna, bevisar inte att någonting existerar; det bevisar faktiskt ingenting.

Jag är en sådan som läser böcker, massor med böcker och gärna flera på samma gång. (Precis som att jag alltid har flera målningar på gång samtidigt.) De senaste två åren är det två ämnesområden som gäller:  Tantra (förstås!) och hjärnan.  Bägge områden handlar om att utvecklas som människa. Att få kontakt med sin styrka och därmed bli mer levande. Att växa in i ett psykiskt och fysiskt välbefinnande, eller med andra ord; att få en välbalanserad hjärnkemi!

För mig är det viktigt att förstå! Så gott det nu går. 

Boken "Why we believe what we believe"  som med hjälp av nuvarande vetenskaplig kunskap om hjärnan ger en biologisk och neurologisk förklaring till varför vi tror det vi tror,  knyter an till texten jag citerar om att ingenting går att bevisa av tillvaron. Att det vi medvetet upplever endast är den "bild" vår hjärna skapar via våra sinnen.

Redan i början av 80-talet hörde jag om våra 5 sinnen, om vårt undermedvetna och  om vårt drömmande. Naturligtvis fick jag lov att göra en målning om det.

De fem ballongerna är våra sinnen; syn, känsel, hörsel, lukt och smak. Det lilla röda huset vid sjön symboliserar  vårt dagsmedvetande, alltså det som jag vet om att jag tänker och känner.

 Det som man också talar om som toppen av isberget. 

I resten av bubblan  finns allt det som är ens "jag"   som vi oftast inte vet så mycket om, men som till exempel kan visa sig i våra drömmar på natten. 

Att lära känna detta "inre" universum samtidigt som vi flyter runt i ett "yttre" gemensamt universum, vilket kanske inte ens finns!  (snacka om paradox)

Det gör livet mycket meningsfullt.

Tänk om hela livet "bara" är en dröm!

Så underbart det vore.(Eller så tråkigt!)  Då kunde man ta livet med en klackspark ty strax vore det dax att vakna. Men vem är det då som vaknar? Alltså, som vaknar när jag dör? Och vem är det som dör när jag dör? Bara kroppen?
Det finns många många svar på detta intressanta ämne som jag dock inte ska gå in på just nu.

Det finns en liten dikt av en vis  kines som föddes tre hundra år före Jesus. (i egen fri översättning från engelskan)


Chuang Tzu drömde att han var en fjäril.
Vilken glädje att sväva i vindens bris
utan en tanke på vem han var.


När Chuang Tzu vaknade, kände han sig förvirrad.
"Är jag en man som drömde att jag var en fjäril?
Eller är jag en fjäril som drömmer att jag är en man?
Kanske är hela mitt liv inget annat än ett ögonblick i en fjärils dröm!"

Det är en intressant tankelek. Inom "esoterisk" kunskap får vi lära oss att livet är en illusion. Detta koncept kan man dra ganska långt med hjälp av drömmandet:

I ett hyreshus ligger många människor och sover. Under olika perioder av sömnen drömmer man. I drömmen är allt möjligt; olika platser, olika tider, olika åldrar, olika starka känslor, olika händelser, både möjliga och omöjliga.

Allt  kan äga rum under en natt, under samma tak eftersom det bara är en dröm, bara en illusion.
Skönt (eller inte) att vakna när det är morgon. Det var bara en dröm! Pust!
När livet tar slut kanske är det bara som att vakna upp ur en dröm. En annan del av oss kan tänka att: åh så skönt, det vara bara en dröm.

Det är detta jag gjort en bild på med denna sex kvadratmeter stora ryamatta.
En mus ligger längst ner i källaren och drömmer om en jätteost. Den berusade personen i källaren bredvid drömmer att han är en kung. Någon blir uppäten av en drake. En går vilse i skogen. En möter sin stora kärlek på ett rosa moln. Någon brinner upp.


Jag tror mig veta att det är allmänt accepterat att vi drömmer för att "bearbeta" det som finns i vårt undermedvetna. Vi drömmer för att pytsa ut spänningar och stress, för att helt enkelt lätta på trycket och må lite bättre, kanske för att lära oss något.

När min kropp sover är det en annan del av mig som är medveten och som drömmer. Ett litet tankesteg bara och jag kan lätt tänka att ytterligare en annan medveten del i mig drömmer detta liv jag just nu upplever som verkligt.
Inspirerad av olika lärare jag mött under livets gång har detta blivit något jag verkligen tror på och ser som en självklarhet.

Instängd i roller och fri - samtidigt.

Ibland undrar jag vad som verkligen händer när man dyker ner i starka känslor. När minnen helt oväntat dyker upp. Inte vad som händer just rent neurologiskt i hjärnan utan varför det är bättre att möta och vara i känslorna än att sopa dem under mattan. Vi får lära oss att det går åt energi att gömma undan smärtor av psykisk karaktär, att det är bättre att ta upp dem till ytan. Men vi får också lära oss att till exempel genom medveten andning andas igenom känslan. Att den är gammal och inte finns i nuet.  Hmmm!
Kanske gör det ingenting att jag inte förstår. Det finns ju en djupare del i mig som förstår även när jag inte är medveten om det.
Ungefär som när jag målar och inte vet vad det ska bli eller vilka färger jag ska använda. Jag bara känner och tar en tub och börjar måla utan att tänka efter. Mitt inre vet! Ja happ.

Det  fungerar även med annat kreativt görande, som att skriva blogg: jag öppnar iPhoto och tittar i listan med textila bilder eftersom jag fick för mig att jag ville ha en sådan idag. Jag väljer snabbt och förflyttas plötsligt till tonåren. Vid något tillfälle satt jag och klottrade med blyerts, en massa ångestfyllda figurer, huller om buller. Och av någon outgrundlig anledning har just den teckningen och ingen annan följt med mig under alla år i ett kuvert. Det blev en textil, en bonad.

Jag läser i min konstdagbok: nr 38, 1990, 112 x 207 cm, knyter flossa, cirka 50 x 112 cm per månad, materialkostnad 900 kr. (flossaknutar är som ryaknutar, fast kortare och därmed tätare knutna)

Kort och koncist!

Detta var ingen intuitiv skapelse utan en väldigt genomtänkt och konstruerad bild för att beskriva de tankar jag då hade om människan och hennes utveckling. Då, för tjugo år sedan. Jag upptäcker att jag tänker likadant idag. I alla fall när det gäller just detta tema med våra inpräglade roller och hur vi längtar efter frihet.
Men oj, så knepigt! Så många ord skulle behövas för att förklara! Jag skippar dom. Tänker på tiden och på livets alla paradoxer, på livets alla "både och...." Bättre att ta en kopp kaffe och se på snöflingorna som just faller ner på tvärsen!

Andas, andas, andas plus lite om lila färg och meditation.

Hur målar man andning? En av deltagarna fyllde sin målning med en massa lila partier. Kursledaren tittade och ställde den mycket oväntade och i mitt tycke irrationella frågan: "Hur var det när du föddes?"
Efter lite prat hit och dit visade det sig att kvinnan inte fått igång sin andning efter födelsen och att förlossningsläkaren hade hållit henne i fötterna med ena handen och "tjongat" henne i väggen. Dång! Då började hon både att andas och skrika!
Just den lite ljusa och kalla nyans av lila hon hade målat med, till synes helt slumpmässigt, hade med förlossning att göra, märkligt!

Apropå lila, i en varmare nyans dock, kände nämnda kvinna en annan kvinna som bodde i ungefär samma kvarter i Barcelona där jag bodde (Barcelona är stor och vidsträckt med cirka tre miljoner invånare) som hade meditationer i sin lägenhet. Varje måndagskväll träffades man, jag menar, kvinnor för att samtala och meditera med den violetta färgen och Saint Germain som huvudtema.

Vi fick bland annat lära oss att det finns ljus i varje cell och att det är detta som är gud. Och gud som man tjattrade! Så mycket ord och så lite tystnad!
Detta säger jag inte som kritik utan i stor kärlek till dessa kvinnor som var så hängivna och som ville sina medmänniskor så väl. En av dem var sjuksköterska och hon berättade ofta om hur hon gav sina patienter kraft med hjälp av det violetta ljuset.
Det var otroligt betydelsefullt för mig att få sitta tillsammans med dessa kvinnor och lyssna, vecka efter vecka och jag saknade dem mycket när jag återvände till Sverige.

Efter att ha andats regelbundet i över två år har jag nu blivit en baddare på detta!
Men så har det inte varit tidigare. Och trots att min målning för sju år sedan talade om för mig att jag behövde andas mer, fungerade det inte.
Kursledaren som inte visste just någonting om mig,  påpekade att jag visst hade besvär med mina bronker. Helt rätt! I hela mitt liv har jag "förföljts" av upprepade bronkiter. (Så icke nu.)

Till och från har jag gjort yoga och det har varit mycket viktigt för mitt välmående men jag lyckades aldrig komma igång med de andningsövningar, pranayama, som ingår som en viktig del i yogan. Bara efter några få djupare andetag kröp det i hela mig och jag gav alltid upp.

Om man tänker på att människan kan leva utan mat i flera veckor, utan vatten i flera dagar men utan luft bara i några få minuter, så förstår man hur livsviktigt det är att andas.
Tyvärr andas vi oftast fel och för lite! Vi behöver dock inte lära oss en massa komplicerade andningsövningar. Det räcker att bli lite mer medveten bara och ta djupa långsamma andetag. Ibland. Så ofta som möjligt. Eller snabba andetag för att bygga energier, för att fylla sig med livskraft och känna sig mer levande. Så enkelt är det faktiskt!

Rädsla! Rädsla för vadå? För det fula!

Det tog tid för mig att komma underfund med vad intuitiv målning handlade om. Jag testade alla möjliga knep, som till exempel att måla med vänster hand. Allt för att lura och koppla bort vänster hjärnhalva, så att höger hjärnhalva kunde koppla på sin intuition!? Ja, vänster hjärnhalva styr höger sida av kroppen och tvärtom. Får man en blödning i något område av vänster hjärnhalva är det högra delen av kroppen som skadas. (mycket förenklat! igen!)

Jag klistrar in en provisorisk uppställning av respektive hjärnhalvas färdigheter:

Vänster hjärnhalva:

• ordnar information i tidsföljd, linjärt och metodiskt. 
• resonerar och drar slutsatser.
• delar upp, stoppar in i fack och beskriver. Väver samman detaljer till historier.
• står för vårt ”hjärnpladder”.
• etablerar neurologiska nätverk som reagerar automatiskt.
• bildar  ”tankemönster-loopar” och känner igen mönster grundat på tidigare erfarenheter. Ofta är det dessa omedvetna tankemönster som talar om för mig vad jag tycker om eller inte tycker om.
• kan allt om språket och matematiken. 

 Höger hjärnhalva:

• är kreativ och använder sig av bilder.  
• har en helhetsuppfattning. Endast nuet existerar, tidlöst och oändligt.
• tänker intuitivt, utanför ramarna, spontant, bekymmerslöst, fantasifullt.
• känner empati.
• tolkar den icke verbala kommunikationen; tonfall,  kroppsspråk. 
•  uppträder och improviserar,  spelar på gehör.

För att återgå till målningen skulle vi en gång måla det vi var rädda för ihop med målning. Det blev självklart enkelt för mig att välja. Jag var rädd för att det skulle bli fult, att färgerna skulle vara fula. Onekligen brottades jag med stor prestationsångest! 

Det märkliga hände dock att det inte blev fult. Trots att jag valde de färger jag tyckte minst om. Och det märkliga hände också att jag upptäckte ett nytt äventyr, nämligen detta att "se". Ett sorts samarbete uppstod mellan mig och målningen genom att jag gav mig tid att bara vara och inte göra, inte själv bestämma vad som skulle komma fram på duken. 

Det blev plötsligt ännu mer spännande att måla! En massa detaljer bara fanns där. Det vara bara att pilla lite med penseln: en åsna som kissar på en rosa elefant, en prinsessa som rider bort i björkskogen, två  figurer som står på en stenröse och håller varandra i handen, lite längre bort en figur som blah, blah, blah pratar till en liten grupp av lyssnare, djur som sitter i gräset, etc. Detta hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat komponera! Och på den vägen är det.

Spränga isblock eller rasera murar.

Att vara ute i vintervårsolen är givande för både kropp och tankar. Igår gick jag utefter vattnet, jag menar, utefter den snötäckta isen. Dock höll jag mig på land i hälsosam respekt för denna is som kan vara förrädisk. Särskilt när man varken ser eller känner den!

Tankarna gled dock iväg till is och jag kom att minnas min första tantrakurs (som om det var jätte länge sedan jag gick den). Jag låg och andades. (Bättre att gå över till presens, att förflytta minnet till nutid)
Jag ligger och andas. Det blir kallt. "Jag fryser". "Vill du ha en filt?" "Nej, jag vill frysa". Jag sitter nämligen fast i ett stort isblock. Skimrande i grönt, med stora och små luftbubblor.
Tiden försvinner, det blir alldeles tyst.
"Får jag sluta andas?" "Ja, det får du."

Det är så med frigörande/medveten andning att man ska hålla igång den, utan paus mellan in- och utandning. Hade jag inte talat om att jag vill sluta andas, hade man hjälpt mig att få igång den. Nu kan jag göra  uppehåll mellan andetagen och andas så långsamt och lite som möjligt.

Något fantastiskt händer. Mitt i tystnaden och stillheten växer ett vrål som tränger ut genom min vidöppna mun. Från mitt djupaste inre. Tre gånger. Isen spricker sönder.
Så känner jag ett finger i pannan och jag uppmanas att andas in ljus där. Livet återvänder. Jag blir varm.

En annan gång, tidigare i livet, lyssnade jag,  ihop med cirka 200 människor, på föredrag om personlig utveckling (förstås). Bland annat handlade det om hur vi bygger upp murar och stänger in oss själva där bakom, som skydd och försvar. Jag fick en inre bild av en stor tjock ogenomtränglig mur. Usch! Den ville jag inte ha kvar längre, jag var ytterligt trött på all instängdhet. Jag ville skrika men det gick ju inte för sig bland alla dessa människor. Man gör bara inte det! Skrika och vråla kan man göra i trygg miljö där det är tillåtet att "låta".

Inte vet jag var inspirationen kom ifrån. Jo, från tanken på Jericos murar som raserades med hjälp av ljud från trumpeter! Men jag öpnnade inte munnen och jag skrek inte men jag öppnade munnen och bara vrålade. Tyst. Ohörbart. Osynligt. Med min inre tanke. Till min förvåning "ser" jag hur muren bara rasar.

Inom hjärnforskning talar man om att det inte är någon skillnad för hjärnan om det man tänker sker på riktigt eller bara är en fantasi. Det blir likadan "kemikalie-aktivitet" som i sin tur påverkar vårt känsloliv.
Det är bland annat detta faktum som positivt tänkande och positiva affirmationer bygger på.

Motverka miljöförstöringen - Måla mandalas!

Denna titel, med idel m som retorisk utsmyckning, alliteration (tjusigt ord, va) hade jag på ett tal jag höll när jag pluggade  retorik för ett antal år sedan.

Vad har då miljöförstöring med målning av mandalas att göra? Bortsett från att det börjar med m? Ja, det kan man verkligen undra.

Vi känner alla till vad miljöförstöring är. Man talar ofta om det: växthuseffekten, extrem torka, översvämningar, jordbävningar, tsunamis... listan kan göras lång.

Men jag skulle vilja slå ett slag för den "inre" miljöförstöringen.

Ett litet exempel för att illustrera vad jag menar: Häromåret när jag  satt   på tåget, hördes från sätet bakom mig hög musik, bas och trummor som måste ha dånat in i öronen på personen i fråga. Stackars hjärna, tänkte jag då. Vilken stress-situation!  Vilket slitage på nervsystemet! Visserligen har jag själv nu börjat att sent på kvällarna plugga in iPoden i mina öron för att dansa och andas! Ju högre musik, desto högre blir jag. Naturligtvis genom en kombination av musik, andning och rörelse.

Hjärnan fungerar både som en kemisk fabrik och som ett elverk där miljontals elektriska signaler avfyras varje sekund och där hormoner och andra kemikalier forsar ut och in i celler och runt i blodomloppets olika kärl. (Ja, jag vet att jag uttrycker mig väldigt luddigt och ofullständigt!)

Ett annat exempel på inre miljöförstöring är allt som vi bombarderas av via våra media. Våld, fysiskt och psykiskt, både som verklighet i våra nyhetssändningar och i form av underhållning. Vi borde alla slänga ut teven eller åtminstone ta en rejäl “mediafasta” då och då! (Lika bra att vara rejält provokativ men faktum är att jag har inte haft teve på snart tio år.)

När vi blir deppiga tröstar vi oss kanske med att äta skräpmat och godis som ytterligare påverkar (och försämrar) hjärnans kemiska balans. Inre miljöförstöring!

Nog vill väl de allra flesta av oss leva i en bättre värld? Nog vill väl de allra flesta av oss leva i harmoni med oss själva och med vår omvärld? Och visst har vi väl hört, nästan till leda, att om vi ska kunna förändra världen, måste vi börja med att förändra oss själva. 

Ett litet steg på vägen kan vara att måla mandalas.

Mandala är ett ord på sanskrit som betyder “cirkel, centrum, magisk ring”.

Man målar eller tillverkar mandalas inom många olika religioner som ett hjälpmedel att finna sitt inre centrum, sin inre kraft. Ett  exempel på detta finns inom tibetansk buddism, där man tillverkar mycket stora mandalas med hjälp av färgad sand enligt gamla traditionella mönster där varje figur är en symbol för något större, bortomliggande och outsägbart. När den är färdig och man har mediterat eller utfört olika ritualer, sopas sanden ihop till en grå hög och slängs, helst i någon helig flod, för att illustrera livets illusion och förgänglighet.

Ofta består en mandala av en cirkel där det inre i cirkeln kan symbolisera människans inre och det yttre den yttre världen. Genom att skapa egna mandalas kan man alltså lära känna sig själv. 

 Att måla mandalas behöver inte vara knutet till någon religion.

Här i västerlandet började psykologen CG Jung måla mandalas efter sin brytning med Freud. Det sägs att han under tio års tid målade en varje dag för att bearbeta olika känslor. Han använde också  metoden i sitt terapiarbete med  patienter.

Man kan få utlopp för starka, kanske förbjudna känslor  som kan vara svåra att uttrycka med ord. Att måla mandalas hjälper en också att komma till ro i det inre, att låta hjärnan få vila.  Dessutom är det väldigt roligt. 

De två bilder jag har med är dels en mandala jag målat efter en tibetansk  gammal förlaga med bara små egna förändringar, dels en fri egen komposition. 

Inspiration till att måla mandalas fanns i la Barceloneta.

En av mina målarkompisar, Juan, var en före detta värsting och kåkfarare, som funnit ljuset. På alla hans målningar, som för övrigt var mörka och murriga, (det kan vara svårt att behålla färgernas renhet om man blandar för mycket) framträdde ett sorts kors som för honom symboliserade detta möte med ljuset vilket medfört att han kunnat bryta med sitt våldsamma liv.
Till saken hör att han var oerhört vacker med stora sensuella läppar. Något som kan vara en förbannelse när man sitter i fängelse. Något som gör att man redan som liten pojke lär sig att ta till hårt våld för att försvara sig.
Denna mycket kärleksfulla man hade en lägenhet i la Barceloneta, en del av Barcelona nära havet, dit man kanske inte beger sig ensam efter mörkrets inbrott. Jag fick besöka hans lägenhet för att träffa hans hund, en mycket stor bjässe som tillbringade sina flesta timmar instängd i några få rum. (I huset där jag bodde, i helt andra kvarter, fanns två schäfrar som aldrig kom ut. De hade bara en ynka liten balkong som vette in mot den luft-trumma dit hela husets badrum och kök vette,  att vara på. Man hörde dem ofta yla.)

Lägenheten var något naken!
Ett par madrasser på golvet, en diskbalja och liten gasplatta, inget kylskåp, lite skräp samt en trave med målningar och böcker på golvet bredvid "sängen". Den översta bokens titel fångade mitt intresse:
"Energía y fuerza a través de los mandalas", alltså "Energi och kraft genom mandalas".

Boken var som en målarbok för barn, fast med mandalas att färglägga. Att fritt fylla dessa mönster med färg och sedan hitta på egna blev en livlina för mig.

Istället för att vandra fram och tillbaka i lägenheten när inre oro satte igång, kunde jag kalkera av och måla ett stort antal av dessa mandalas. Hjärnan kunde slappna av och bli lugn, något som blev väldigt värdefullt för mig. Jag kommer berätta mer om mandalas vid annat tillfälle.

Skabb? Nej, bara lite fotsvamp!

Som av en slump började jag uttrycka mig med garner. Nej, inte av en slump. För mig existerar inte detta begrepp men det ska jag inte skriva om idag. Så ... alltså ...
Till synes som av en slump lärde jag mig att göra ryaknutar.

Nyblivne maken åkte in på repmånad, mitt i smällkalla vintern. Kvar hemma blev jag med två små barn plus en vansinnig klåda i ena foten som endast fick lindring när jag gick barfota i snön.

"Det är skabb", blev läkarens dom på vårdcentralen. "Smörj in hela kroppen, jag sa hela kroppen, med denna salva och rör inte vatten på 24 timmar"!
Hur byter man då blöjor?

Hela jag rasade samman och hamnade på psyket.
När kroppen hämtat sig från den mycket starka salvan man smorde in mig med där på avdelningen, fick jag, istället för att äta dämpande tabletter, gå på arbetsterapi och lära mig att knyta rya. En ny värld öppnade sig.

Skabben visade sig vara lite banal fotsvamp!

Men jag blev biten av att göra bilder med garner och när jag under en längre tid kom att lyssna på en lärare som pratade om människans inre, om hennes utveckling, om reinkarnation, om manliga och kvinnliga aspekter inom varje individ, om drömmandet och som illustrerade sitt prat med enkla teckningar, fick jag för mig att göra lite vackrare bilder. Sedan gled jag  mer och mer in på att hitta på egna bilder för att uttrycka mina sk. livsgrubblerier.

Eftersom jag var kass på att teckna och ändå ville ha med människor, gjorde jag träd som fick symbolisera människan. Även träd växer, som bekant. Det är också mycket tacksamt att göra träd med hjälp av garner.

 Detta skedde för rejält länge sedan och när jag blev allergisk mot mina garner var det bara att fortsätta med  oljefärger, vattenbaserade förstås, och akvarell. Och naturligtvis var det ingen slump att jag en vacker dag hamnade i Barcelona och kom i kontakt med intuitiv målning!

Fullmåne med Helge Älg

Den jag minns bäst av alla de fullmånemeditationer jag deltog i, var när vi var sju stycken som skulle framföra, dvs beskriva var sitt chakra, inspirerade av Deepak Chopras bok om detta ämne. Naturligtvis hade jag månaden innan inte kunnat avhålla mig från att anmäla mitt intresse för att delta, vilket jag sedan gruvligt ångrade.

Solar plexus, känslochakrat, ihop med konceptet karma, föll på min lott. Efter mycket grubblande och ångest fick jag en genial idé. Helge Älg skulle bli min talesman, iklädd ett något för stort linne. (gult hör till tredje chakrat) Att mitt grå kramdjur egentligen föreställde Gullan, det kunde ju ingen ana.

Att prata om karma ur en älgs perspektiv gick alldeles utmärkt och jag kunde helt lägga ämnets mer allvarliga natur åt sidan och plocka fram lite respektlös humor. Jag hade ju också, inte för inte, bott nästan tjugo år vid en myrkant där majestätiska älgar ofta spatserade förbi, samt indirekt delat jägares jaktbestyr varje höst, då man förresten gjorde klokt i att hålla sig undan från skogarna. Alltså ansåg jag mig ha viss insikt i älgars känsloliv!

Det Helge Älg hade svårast att förstå med den något luddiga karmalagen var varför han så sällan fick möjlighet att para sig med Gullan. Hade han verkligen varit så förfärlig i sitt tidigare liv? Eller hade han kanske missat detta med tantra?

Så satt vi där alla framför den lilla tynande brasan, balanserades pappmuggar med vin och små sladdriga papperstallrikar fyllda med rostade  olje- och saltindränkta samt vitlöks- och tomatingnodda brödskivor, oliver, korvar, skinka och ost och lyssnade till varandras prat medan den stora runda månen vandrade sin tysta ban, lysandes genom det enorma stålschabrak till kraftledning som tornade upp sig på åkern precis bredvid huset.

Måla träd utan att tänka.

Dotters kompis kompis, typ, tipsade om fullmånemeditation och intuitiv målning. Klart att jag blev nyfiken och trasslade mig genom staden och dess förorter, nästan ända ut på landet med hjäp av tunnelbana och bussar för att träffa kvinnan som stod för dessa begivenheter.

Jo, jag var så välkommen. Snart skulle en ny grupp börja och det var bara att komma. Det kändes bra att målningen var inne i Barcelona. Fullmånemeditationerna ägde förstås rum i hennes något vildvuxna trädgård, det vill säga ickeexisterande sådan. Men hur dessa gick till, det berättar jag om en annan gång.

Vi var tolv personer som ställde upp våra stafflier i den kala och mycket  kalla lokalen. Det var ju vinter men varma element lyste med sin frånvaro även här, inte bara i min lägenhet.

Lite information om ”icke-tekniker” följt av meditation där vi fick visualisera ett träd som vi sedan skulle måla och så var det bara att sätta igång att klatta på färg på duken, ivrigt påhejade av musik.

Men herregud! Jag hade ju gjort träd i snart 20 år! Visserligen mest med hjälp av garner men i alla fall. Hur skulle jag helt spontant kunna måla ett träd, utan att tänka?

Även om det inte finns något träd i denna min första ”intuitiva” målning, speglar den mitt inre kaos jag då befann mig i. En jätteinsekt med kapat huvud ligger på rygg utan egen kraft att vända sig rätt.

Ty, när vi målat klart, fick vi en efter en ställa upp vår målning, vrida och vända och berätta om de känslor som eventuellt väckts upp. Så hade vi en vecka på oss att måla vidare hemma.

Soptunnor, trappor och flyttkrok i Barcelona.

Plötsligt fick jag en vild idé, våren 2002. ”Jag ska bo i Barcelona ett år”, sa jag till min man. Han, som var van vid alla mina vilda idéer och som allra oftast avrådde mig med kloka argument, svarade med ett ”ja, det tycker jag låter bra!” Min förvåning var stor.

I augusti lastade vi bilen proppfull och åkte ner, mannen, jag och en dotter som bara ”råkade” ha en lägenhet som just blivit ledig efter att ha varit uthyrd i andra hand under ett par år, bara utifall att… Fiffigt värre! Full bil ner och nästan ännu fullare bil tillbaka till Sverige, nu med dotterns prylar men utan mig.
Det var min tur att köra, sent på natten upp för Pyrineerna på franska sidan. Alla fik var stängda! Regnet forsade ner och på motorvägens högraste (jag vet att det inte heter så) fil låg jag mellan stora långtradare och körde helt utmattad och livrädd, med dåligt mörkerseende. Jag berättade inte då för mina medpassagerare om min skräck. På radion strömmade musiken ut, Hallelujakören ur Messias som tröst. Vindrutetorkaren jobbade som besatt.

Så var vi på den spanska sidan och kunde mitt i natten äntligen få en riktig expresso. Lyckan var stor.
Nerförsbacken mot ett sovande Barcelona gick som en dans och att tömma bilen från den smala gatan och uppför alla trapporna innan staden vaknade gick också som en dans.
Hissar finns förstås inte i gamla hus. När man flyttar, hissar man allt upp eller ner via fönstervägen med hjälp av en sorts järnkrok som finns inmurad på de flesta gamla hus. Precis som på film.

En gång fick jag vänta ett bra tag för att gå upp för dessa trappor. Orsaken var att en något överviktig kvinna skulle baxas ner för de faktiskt riktigt breda trapporna.Läkarbesök var orsaken. Fashinerande. Hon lämnade aldrig sin lägenhet i vanliga fall men nu var det tydligen nödvändigt. Jag åsåg aldrig när hon åter skulle fösas upp.

Anledningen till att jag överhuvudtaget berättar allt detta, är att jag under det dryga år jag bodde mitt i denna dynamiska stad, kom i kontakt med intuitiv målning som gjorde att mitt bildskapande tog en annan riktning.
För övrigt började själva vistelsen i ett totalt kaos och antiklimax. Jag, som var van vid tystnad, hamnade mitt i Fiesta Mayor (stora festen)! Nedanför mitt fönster hade man byggt upp en scen med jättestora högtalare. Under en hel veckas tid startade musiken ur dessa skrällande monster vid tiotiden på morgonen och först framåt fyra på natten blev det tyst.
Jag som skulle meditera och gå inåt! Å andra sidan har jag efter cirka 30 år av idoga försök att få tyst där uppe i min hjärna, ännu inte lyckats, så varför skulle detta ske just mitt i en storstad?
I alla fall är människan beundransvärd i sin anpassningsförmåga.

Varje natt vid ett-tiden kom nämligen sopbilen slammrandes för att tömma de fyra gigantiska soptunnor som stod i hörnet av den smala gatan där alla ljud förstärktes när de steg upp mot väggarna. Detta görde mig djupt olycklig men efter en tid lyckades jag sova mig genom deras oväsen.