Min inre trädgård

Sitter på tåget mellan Linköping och Malmö och inbillar mig att jag ska få ihop en blogg! Antagligen ganska omöjligt. Fram till Nässjö är det lugnt och gott om plats men sedan svämmar tåget över av resenärer från ett tidigare tåg som gått sönder. testar att skriva en stund i alla fall.

Jag öppnar iPhoto och väljer en bild lite på måfå. Förflyttas åter till Barcelona.

Målningen handlar om min inre trädgård, vilket kanske är ett ganska diffust ämne att måla, eller inte.

Den känns ganska ful och konstig. Vad är det för konstig kvinnokropp som upptar nästan halva målningen? Och vad är det hon bär på? 

En liten flicka sitter på en sten och en liten hund står framför henne. Ibland blir det verkligen knasigt och jag tycker inte om det jag ser.

Senare hemma i lägenheten sitter jag och tittar på målningen samtidigt som jag försöker meditera lite. Vad sjutton är det hon bär på? Jag fattar inte men förstår att det är viktigt att veta.

Och plötsligt bara vet jag. 

Det där gröna konstiga är min mamma. Hon som dog när jag var litet barn. Fördämningar brister. Det hjälper inte ens att måla en mandala.

Veckan därpå får jag rådet att måla dit lite vatten, så jag plaskar på både vatten och tårar.

Det är detta som är så fiffigt. Att med hjälp av färg och fantasi kunna bearbeta, lösa upp och förändra känslor.

(Nej, detta går inte alls. Jag blir helt enkelt för illamående!)

Ibland är det svårt att riktigt förstå vad som händer när man “går ner” i gamla känslostormar. 

Jag har från olika håll och kanter under årens lopp fått lära mig att det går åt en massa energi att hålla jobbiga känslor stången i det undermedvetna. Att de ligger där och tar kraft. Att det är bra att ta upp dem till ytan, att släppa på trycket.

Därför brukar jag göra mig en bild av att en ballong fylls med jobbiga känslor och sedan släpper jag iväg den och den flyger upp i himlen! Poff! löses allt upp i stratosfären.

Eller så kan man låta känslorna brinna upp eller ge dem till moder jord!

Varianterna är många.

Poff, abrupt slut!