Gå ner i svarta hålet! Varför då?

Vi målade vår inre trädgård.

En ung kvinna gjorde en målning som var helt svart. Svart!
"Finns där inget annat", frågade vi.
Till saken hörde att hon var väldigt deprimerad sen en tid tillbaka.
"Nej, där finns inget annat".
Men efter en stunds prat tog hon en pensel och målade dit en liten röd prick.
EN liten röd prick blev start för en ny tanke i henne. Livet var inte bara svart!

Det är knepigt detta med svart och vitt. Med ljus och mörker. Vi är så vana vid att se det ena som gott och det andra som ont.

Jag vävde en bild med svart, vitt och rött som hamnade i Estland, på ett barnhem i frälsningsarméns regi. Man bad mig skriva några ord att ha bredvid.
Detta var för många år sedan. Jag tyckte inte om bilden. Den var för hård!
I alla fall skrev jag då något om mörkret. Att det även där finns det kärlek. Även där finns det växande. Man planterar ju det lilla fröet ner i den svarta myllan. Med hjälp av regnvatten och näringsämnen som finns i den svarta jorden, söker sig livet som vilat inne i fröets kärna, upp i ljuset och det kan utvecklas till allt, från en späd väldoftande liljekonvalj till en kraftfull, mäktig ek.

I min inre trädgård mötte jag en liten faun som uppmanade mig att gå ner i det lilla svarta hålet, omgett av lite dovt rött i den nedfallna stammen till höger.

Ja, man behöver ha fantasi när man beger sig in i sina bilder!

"Du måste åter ner i det svarta innan du kan visa ditt ansikte när du dansar", sa han.




Jaha, det var bara att ta fram en ny duk och dyka ner. Vilket jag gjorde hemma i lägenheten.

Detta var nytt för mig. Att gå ner i mörkret genom att måla. Visserligen gav jag "kroppsligt uttryck" för mina känslor men det var målningen som ledde mig upp igen. Nåja, upp och upp.

  

Jag hamnade i en djup brunn, fy fasiken! 

Fastkedjad. Nej, jag vill inte! Men vad ska jag göra?

Efter några varv i lägenheten, efter förtvivlade försök till att få något inre svar om lösning på problemet, tog jag resolut och målade en lucka i golvet, en lucka med handtag. 

Den var tung och kändes omöjlig att öppna.

Ny duk på golvet. Ny målning.

 

Mörkret som nu växte fram var mycket varmare och omfamnade mig. 

Jorden blev en kärleksfull plats att vara på. Bara att tacka och trassla mig vidare på  livsvägen.