Kanske överdriver jag lite nu men jag blir i alla fall mycket tröttare om jag vilar eller slappar.
Nu överdriver jag igen.
Mitt första minne från detta beteende är när jag i övre tonåren gick på balettakademin för att bli danspedagog. När vi hade längre rast och man satt i omklädningsrummet och bubblade så satt jag samtidigt och sydde små korsstygn, helt planlöst och improviserat i glada färger. På så vis slösade jag inte bort tiden. Ja, jag var faktiskt sån redan då!
När jag levde som hemmafru i Spanien med tre barn och "machoman" (ursäkta) så var dagen som mest meningsfull när jag stickat på någon tröja eller sytt på en klänning. Även ett huvaligt fult korsstygnsshabrak i murriga färger hängde med ett tag innan det hamnade i soptunnan. Jag behövde verkligen få något ur händerna. Då som nu.
Och det allra första jag tillverkade (i bomullsgarn på linväv) när jag flyttade tillbaka till hemlandet, var denna bild. Som även den hamnat i soptunnan. (den blev så förskräckligt dammig.)
Det var onekligen ett antal år sedan.
Människan är ett synnerligen anpassningsbart djur. Det är bara att titta ut i världen.
Min svägerska i Spanien tillbringade många långa timmar vid en dialysmaskin. Jag frågade henne hur hon bara orkade. Svägerskan (som för övrigt var en "ängel") svarade att hon vant sig, anpassat sig och accepterat. utan att vare sig klaga eller vara surmulen. Vilken tur att det är många som tar livets svårigheter med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar