Andas, andas, andas plus lite om lila färg och meditation.

Hur målar man andning? En av deltagarna fyllde sin målning med en massa lila partier. Kursledaren tittade och ställde den mycket oväntade och i mitt tycke irrationella frågan: "Hur var det när du föddes?"
Efter lite prat hit och dit visade det sig att kvinnan inte fått igång sin andning efter födelsen och att förlossningsläkaren hade hållit henne i fötterna med ena handen och "tjongat" henne i väggen. Dång! Då började hon både att andas och skrika!
Just den lite ljusa och kalla nyans av lila hon hade målat med, till synes helt slumpmässigt, hade med förlossning att göra, märkligt!

Apropå lila, i en varmare nyans dock, kände nämnda kvinna en annan kvinna som bodde i ungefär samma kvarter i Barcelona där jag bodde (Barcelona är stor och vidsträckt med cirka tre miljoner invånare) som hade meditationer i sin lägenhet. Varje måndagskväll träffades man, jag menar, kvinnor för att samtala och meditera med den violetta färgen och Saint Germain som huvudtema.

Vi fick bland annat lära oss att det finns ljus i varje cell och att det är detta som är gud. Och gud som man tjattrade! Så mycket ord och så lite tystnad!
Detta säger jag inte som kritik utan i stor kärlek till dessa kvinnor som var så hängivna och som ville sina medmänniskor så väl. En av dem var sjuksköterska och hon berättade ofta om hur hon gav sina patienter kraft med hjälp av det violetta ljuset.
Det var otroligt betydelsefullt för mig att få sitta tillsammans med dessa kvinnor och lyssna, vecka efter vecka och jag saknade dem mycket när jag återvände till Sverige.

Efter att ha andats regelbundet i över två år har jag nu blivit en baddare på detta!
Men så har det inte varit tidigare. Och trots att min målning för sju år sedan talade om för mig att jag behövde andas mer, fungerade det inte.
Kursledaren som inte visste just någonting om mig,  påpekade att jag visst hade besvär med mina bronker. Helt rätt! I hela mitt liv har jag "förföljts" av upprepade bronkiter. (Så icke nu.)

Till och från har jag gjort yoga och det har varit mycket viktigt för mitt välmående men jag lyckades aldrig komma igång med de andningsövningar, pranayama, som ingår som en viktig del i yogan. Bara efter några få djupare andetag kröp det i hela mig och jag gav alltid upp.

Om man tänker på att människan kan leva utan mat i flera veckor, utan vatten i flera dagar men utan luft bara i några få minuter, så förstår man hur livsviktigt det är att andas.
Tyvärr andas vi oftast fel och för lite! Vi behöver dock inte lära oss en massa komplicerade andningsövningar. Det räcker att bli lite mer medveten bara och ta djupa långsamma andetag. Ibland. Så ofta som möjligt. Eller snabba andetag för att bygga energier, för att fylla sig med livskraft och känna sig mer levande. Så enkelt är det faktiskt!