Liv!

"Jag är i fadern, fadern är i mig."

Mitt liv, min livskraft, allt det som är jag, finns i det som är allt!

Som jag har klurat på detta under årens lopp. Nu funderar jag inte längre över just denna tanke och när jag tar fram den här sedan länge målade akvarellen känner jag att den fortfarande stämmer.

För mig.

Att det jag ville beskriva då är giltigt även nu. Så här ser jag på själva gudsbegreppet. 

Lugn och harmoni. Visshet.

Jag tycker inte om att skriva om just detta med ett sorts gudsbegrepp ty själva ordet "gud" är så laddat. Det finns så många uppfattningar om vad det är. För mig är det, bland annat, en känsla, en upplevelse som inte går att beskriva med ord. Kanske är det lättare med en bild?

För mig är gud liv. Överallt där ordet "gud" ingår tycker jag det blir bättre att använda ordet "liv", som en sorts synonym.

(Här hoppar jag i mitt resonemang, fast inte)

En dag kan tillvaron av någon verklig eller overklig anledning kännas så som denna akvarell visar .

Första gången jag medvetet upplevde en sådan plötslig svängning i mitt humör eller hur jag nu ska säga, fast tvärtom, var på psyket i Värmland.

En massa ångest och oro, kaos. Och så vaknar jag en morgon och allt är lugn och harmoni.

Vad hade hänt? Ingenting i det yttre hade förändrats. Allt var precis likadant.

Det var "bara" inom mig, i min hjärna, det skett något.

Då förstod jag ingenting utan bara häpnade. Och njöt förstås!

Nu förstår jag lite mer: hjärnkemin, de elektriska impulserna, magnetfälten var förändrade.

Men det räcker inte som förklaring egentligen. Det finns något mer att lära som jag inte ens tänker försöka beskriva med ord. Då skulle både bloggen och min hjärna svämma över.