Spränga isblock eller rasera murar.

Att vara ute i vintervårsolen är givande för både kropp och tankar. Igår gick jag utefter vattnet, jag menar, utefter den snötäckta isen. Dock höll jag mig på land i hälsosam respekt för denna is som kan vara förrädisk. Särskilt när man varken ser eller känner den!

Tankarna gled dock iväg till is och jag kom att minnas min första tantrakurs (som om det var jätte länge sedan jag gick den). Jag låg och andades. (Bättre att gå över till presens, att förflytta minnet till nutid)
Jag ligger och andas. Det blir kallt. "Jag fryser". "Vill du ha en filt?" "Nej, jag vill frysa". Jag sitter nämligen fast i ett stort isblock. Skimrande i grönt, med stora och små luftbubblor.
Tiden försvinner, det blir alldeles tyst.
"Får jag sluta andas?" "Ja, det får du."

Det är så med frigörande/medveten andning att man ska hålla igång den, utan paus mellan in- och utandning. Hade jag inte talat om att jag vill sluta andas, hade man hjälpt mig att få igång den. Nu kan jag göra  uppehåll mellan andetagen och andas så långsamt och lite som möjligt.

Något fantastiskt händer. Mitt i tystnaden och stillheten växer ett vrål som tränger ut genom min vidöppna mun. Från mitt djupaste inre. Tre gånger. Isen spricker sönder.
Så känner jag ett finger i pannan och jag uppmanas att andas in ljus där. Livet återvänder. Jag blir varm.

En annan gång, tidigare i livet, lyssnade jag,  ihop med cirka 200 människor, på föredrag om personlig utveckling (förstås). Bland annat handlade det om hur vi bygger upp murar och stänger in oss själva där bakom, som skydd och försvar. Jag fick en inre bild av en stor tjock ogenomtränglig mur. Usch! Den ville jag inte ha kvar längre, jag var ytterligt trött på all instängdhet. Jag ville skrika men det gick ju inte för sig bland alla dessa människor. Man gör bara inte det! Skrika och vråla kan man göra i trygg miljö där det är tillåtet att "låta".

Inte vet jag var inspirationen kom ifrån. Jo, från tanken på Jericos murar som raserades med hjälp av ljud från trumpeter! Men jag öpnnade inte munnen och jag skrek inte men jag öppnade munnen och bara vrålade. Tyst. Ohörbart. Osynligt. Med min inre tanke. Till min förvåning "ser" jag hur muren bara rasar.

Inom hjärnforskning talar man om att det inte är någon skillnad för hjärnan om det man tänker sker på riktigt eller bara är en fantasi. Det blir likadan "kemikalie-aktivitet" som i sin tur påverkar vårt känsloliv.
Det är bland annat detta faktum som positivt tänkande och positiva affirmationer bygger på.