Jaha, så har jag tagit min ryggsäck och gått. I drygt fyra månader ska jag bo i den.
Det känns minst sagt annorlunda. Lugnt, tomt, förväntansfullt ...
Jag får träna på att bara "vara" och leva i nuet.
Fast där ljuger jag. Jag har ju ändå fått lov att boka lite tåg hit och dit i landet och lite flyg söderöver.
Tiden som jag trodde skulle vara jättelång och nästan oändlig, har snabbt krympt till hälften.
Inom esoteriskt undervisning pratar man allt som oftast om vikten att leva i nuet. I mitt inre har jag alltid protesterat och invänt att det är en omöjlighet.
Nuet flyttar ju på sig. Hela tiden förändras det.
Det måste vara en metafor för ett inre tillstånd. Ett tillstånd av någon sorts välbefinnande, en visshet om att allt bara är.
Det känns faktiskt som att jag fått en gåva genom att få träna "ickegörande", i alla fall lite plutt.
Jag ska ju träffa familj och vänner och andas. Prata en massa.
Och blogga.
Och måla på datorn.
Och promenera.
Och prata mera.
Och.
Vart tog ickegörandet vägen?
2 kommentarer:
The art of doing nothing...ja det är en konst...och kanske kan du illustrera detta...en enkel solstol på en sandstrand med en nedåtgående sol....det ger en bra stund till eftertänksamhet samtidigt som man inte gör något mera
Kram
JF
Ja, visst är det svårt! Att inte göra något. Men om det blåser en mild och ljummen bris och man resa sig från solstolen och vandra utmed havet med en kär vän... i den nedåtgående solen som kastar långa skuggor ... också en sorts ickegörande. (Något stämmer inte! Det är ju inte solen i sig som kastar skuggor!)
Ska ha bilden i bakhuvudet.
Kram till dig också
Skicka en kommentar