Så mycket svårare än jag trodde!

Jaha, vad är det nu som är så svårt?

Att blogga på engelska?
Ja.
Det blir inget flyt och lusten tryter då.
Att vara aktiv i det yttre livet?
 Ja.
Hur jag än gör, så är och förblir jag den jag är, hmmm.
Att inte frysa när det är mer kallt än vanligt inomhus?
Ja.
Huset här i det lilla holländska samhället är synnerligen välventilerat och det är i och för sig bra.
Att inte ha blivit något trots att jag blivit stor?
Ja.
Att låta bli att känna frustration när tiden bara forsar iväg och ingenting blir gjort?
Ja.
Här ljuger jag men det blir lite för personligt annars.
Att med ord försöka uttrycka en inre upplevelse eller övertygelse?
Ja.
Hur gärna skulle jag inte till exempel vilja beskriva detta med tantra, utan en massa onödiga ord. En helt ny värld öppnar ju sig.
Att vilja göra så mycket mera än vad som är möjligt rent tidsmässigt?
Ja.
Jag vill ju måla massor med timmar om dagen. Vara i naturen, helst nästan jämt. Älska flera gånger om dagen. Dansa. Ja, och så äta lite mat och sova förstås.

Att älska en annan människa på djupet även om orden ibland inte räcker till att förklara?
Nej.
Det är inte svårt, fast nu ljuger jag också. Det är svårt men helt underbart härligt. Inget mer behövs men där ljuger jag. En massa annat behövs förstås också.

Bäst att äta lite kvällsmat, i kväll ensam (så skönt) eftersom kärleksvännen faktiskt arbetar ibland.

Plötsligt infall

Ja, plötsligt fick jag ett infall att jag ska börja blogga på engelska. Detta efter att ha fått mail om något erbjudande att vara med och skriva någonstans. Ty någon hade sett min fantastiska spanska blogg!

Ungefär så stod det i mailet.

Självklart vandrar tankarna hit och dit om vad som menas. Att blogga på spanska släppte jag efter bara några inlägg. Det var alldeles för jobbigt. Men engelska vore kanske något nu när livet spatserar iväg åt nytt oväntat håll.
Jag skulle kunna börja med mina allra första bilder.
Hör och häpna vilken bra idé.
Det är ju gratis att blogga!!!
Här behöver jag inte betala för att visa mina bilder. Tjossan så fiffigt.

Men oj så knepigt. När jag skapar den nya bloggen med engelsk titel så mixas den ihop med mina tankar i kosmos och det blir inte så bra.

Får klura vidare lite i taget. Inser att det blir lite knepigt när jag följer mina plötsliga infall.
Fast.
Å andra sidan sätter det lite sprätt på tillvaron i den regniga höstens ankomst.

Skönt att komma till skott!

Ligger utslagen i soffan! Fast bara lite. Har inte tid helt enkelt.

Jag har 2,5 timmar på mig innan det är dags att ta tåget till stan och galleriet. 

På den tiden ska jag skriva klart denna sista bloggtext innan min vernissage, anledningen till att jag började blogga för sex månader sedan. Räknar att jag med denna textila bild som pryder dagens blogg, har lagt upp 80 bilder. Inte konstigt att jag inte minns vilka och vilken tur att jag varit så ordentlig att jag lagt dem i mappar, en för varje månad.

Den här sista bilden har jag gjort på mörkblå sammet, 180 x 180 cm. På denna yta har jag sytt på, en efter en, cirka 23.000 glaspärlor plus 409 lite större slipade glaspärlor. Den har faktiskt namn, i alla fall ett arbetsnamn: "The Big Bang" eller "Gud". De filosofiska tankar jag har med detta namn orkar jag dock inte skriva ner. I alla fall är jag stolt över mitt enorma tålamod att ha tillverkat den och glad över att den är så "stark".

Till sist ska jag klä mig lite vacker, äta mat, dricka kaffe och packa lilla ryggsäcken med småsaker.

Väl framme i galleriet ska jag sätta upp nummerlappar bredvid varje tavla samt stoppa prislistor i plastfickor. Det har blivit 31 tavlor på väggarna. 31 målningar utan titlar. Jag tycker att jag har min konstnärliga frihet även när det gäller detta med att inte vilja sätta namn på mina verk. Jag behöver helt enkelt inte göra som man brukar.

Kanske ska jag bistå med kökshjälp till mina "snitt-makare" fast jag tror att de vill göra själva. 

Skutta iväg till närliggande affär och fixa lite cider så här i sista stunden. Alla vill ju inte ha vin!

That´s it! 

Sen behöver jag bara vara trevlig!!!

I morgon är en ny dag, en ny tom duk väntar.

Spindelnät och plankton.

Igår hamnade jag på svt play och Vetenskapens värld som handlade om den mikroskopiska världen, bland annat då om spindelnät och plankton.
Ett plankton är så litet att när det simmar fram i havets vatten, är det som att det simmar i sirap och lämnar efter sig spår som gör att små fiskar lätt kan finna dem och få sin mat. Små fiskar kan ju inte göra som valar vilka bara öppnar munnen,  silar bort allt vatten och sedan sväljer en hel drös med plankton. Små fiskar följer spåret och äter planktonet ett och ett.

Det får mig att associera till Auberginerna i Australien som följer drömspår, osynliga för våra ögon.

Det som visar sig vara illa med våra plankton och småfiskar är att när havets vatten blir varmare syns inte längre några spår och småfiskarna får då ingen mat som gör att de större fiskarna inte heller får någon mat, och så vidare upp i näringskedjan.
Dessutom berättar man att ett nytt sorts plankton bildas som simmar jättesnabbt. Man jämför att det är så snabbt som om en människa skulle springa med en hastighet på 3.000 km i timmen. Då hinner fiskarna inte fånga sina plankton, med lika dåliga odds för alla havets invånare och slutligen också för människan.

Om spindelnätets tråd, som ju är tunn som ett hårstrå, har man upptäckt att det består av tusentals tvinnade trådar som i sin tur består av ännu tunnare trådar... Ju mer man förstorar desto fler trådar upptäcker man.
Det känns ofattbart att det bara kan vara så. Våra sinnen är helt enkelt inte konstruerade för att uppfatta denna mikrovärld.

Våra sinnen är inte heller gjorda för att uppfatta makrovärldar.
Tänk om vi kunde uppfinna  ett "förminskningsglas" och med detta flytta oss långt utanför alla universum och betrakta dammkornet Jorden. Kanske skulle vi vara lite mindre styva i korken och inte anse oss som skapelsens härskare.

Beträffande utställning kurerar jag fortfarande bronker och hals och har inte ens skaffat nödvändig taveltråd men eftersom vi bara är ett dammkorn i makrokosmos, löser det sig i alla fall.
Jag får fånga några spindlar! Lägger in en bild på lite mikrovärld. Det är alltså inte ormar längre utan små små maskar som simmar i en vattendroppe.

Tomt!

Inte en tomt som man har sitt hus på, utan tomt i mitt huvud.
Har just varit rasande arg i samband med uppgradering av mitt mobila internetabonnemang (inget märke nämnt) med följd att jag nu är alldeles utmattad och borde gå och laga till lax och spenat jag tog ur frysen för en stund sedan.

Det var meningen att internetuppkopplingen skulle vara snabbare.
Så är det inte. Den "sniglar" sig fram!
Kanske beror det på att det är fredag och fler folk surfar. Inte vet jag.
Lika svårt som det är att förstå detta med surf och mobiler, teve och annat som forsar runt i etern, är det svårt att förstå detta med energier, healing, avstånd, hur färgers energier påverkar...etc etc.
Och nu höll jag på att snöa in på hjärnan igen. Det ska jag akta mig för noga...

Jag vet dock att jag nu bara har en vecka kvar till min vernissage. Sist jag lade ut bilden jag gjort blev det alldeles för otydligt. Nytt försök i större upplösning är på plats (Hoppas jag. Jag har inte riktigt koll på hur stora bilder man kan lägga upp här på bloggen.):

Bara två veckor kvar!

Av sex långa månader! Det känns som att det inte är möjligt. Mars var ju igår!
Och här går jag fortfarande och skranglar med bronker och hals.  Halsen blir bara sämre.

Jag hör till den sortens människor som aldrig får feber.
När jag bodde i Spanien och hade små barn var jag jämt och ständigt dålig i mina bronker.
(brist på sömn )
Det syns inte särskilt mycket på mig när jag är sjuk så lite febertoppar hade varit perfekt. Icke!
Men så en dag hade jag feber; 38,6. Yippii, feber!!! Första och enda gången. Det var skönt!

När jag nu i natt låg i min sovsäck i soffan hos barnbarnen och kände hur halsen blev mer och mer svår att svälja genom (inte kan man väl säga så?) funderandes på alla aktiviteter jag får ställa in i ytterligare dagar, kändes det ändå helt lugnt inom mig.
Tänkte på detta kloka resonemang att vissa saker kan vi inte förändra i livet. Dock kan vi välja hur vi förhåller oss till det som händer och då påverkar vi indirekt hur det känns, till exempel via vår hjärnkemi.

Ingenting är egentligen livsviktigt! Just nu bara några få ting:

Skaffa krokar, taveltråd, etc och fixa så alla tavlor går att hänga? Helt nödvändigt.
Köpa boxar med vin plus något att hälla vinet i? Helt nödvändigt.
Det ätbara är redan utdelegerat.
Göra mer visitkort? Helt nödvändigt men det kan delegeras till kompis som redan har basen i sin dator.
Göra affisher? Nä, det är inte nödvändigt. (det kan till och med kännas skönt att ha ursäkt för att slippa)
Sätta upp inbjudningar på olika ställen i stan? Bra kanske men inte nödvändigt.

Hänga upp tavlorna några dagar i förväg? Helt nödvändigt.
Sätta titlar? O nej, o nej. Helt onödigt. Det får bli siffror.
Sätta priser? Suck!
Skicka ut fler inbjudningar via mitt e-post-register. Helt nödvändigt ty jag har bara kommit till hälften.
Tur att jag var förutseende att ta med datorn till Östergötland.

Nu kommer jag inte på mer. Bara att det är trist att vara svag.
Jag vill måla, andas, dansa, måla mer ...

Gå till frissan? Helt nödvändigt, lite fåfäng vill jag ändå vara! Har redan bokat tid och tar mig dit hur jag än mår. Förstås.

Resten av tiden kan jag ägna åt detta tråkiga att vila. Ja, och ligga på spikmattan...

Orkar inte välja målning så jag tar den allra första jag målade med vattenbaserad olja för en, typ, 25 år sedan.

Synnerligen opraktiskt ...

... att mina bronker börjar bråka vilket gör att hela kroppen blir som en tom säck med potatis. Jag menar förstås utan potatis. Problemet är att det aldrig syns utanpå hur det brinner där inne i bröstet så det är aldrig någon som tycker synd om mig.

Ligger mest i utfällda bäddsoffan och gör ingenting. Klarar det dock väldigt dåligt och skuttar upp stup i kvarten och gör något litet. Som att dricka kaffe tex. Eller ta fram en näve enormt stora björnbär från Serbien, som ligger i frysen efter besök på Willies.
Efter en timmes tinande blir de förvandlade till "smoothie" ihop med banan, youghurth, proviva med hallon och granatäpple, samt någon näve med solros- och pumpafrön och torkade genjibär. Mumsigt värre!

Jag försöker visualisera att kroppen därmed producerar en massa antioxidanter som på krokiga led vandrar upp till mina ledsna bronker och "swisch" blir de starka och glada igen.
Tänk om det ändå vore så lätt!

Idrottare lär visualisera hur de förfinar sin teknik och bara glider över höjdhopparstången. Elegant.
Tänk om det ändå vore så lätt!

Jag visualiserar utställningslokalen och bredvid varje tavla, sista dagen, solen skiner därutanför, sitter en liten röd lapp. Alla tavlor sålda!
Ja, tänk om det ändå vore så lätt!
Då gör det ingenting om jag bara gör ingenting!

Host, host.
Väljer helt planlöst lite våldsam bild som jag målade till den argentinske författarens Borges ära, då för några år sedan.
Han hade problem med både labyrinter och masker, vilket jag försökte sätta mig in i.

Vimsigt kan det vara!

Och ögonen kan vara trötta. Särskilt när man gör ingenting.
Som jag har gjort extra mycket de sista dagarna. Bara varit och levt i naturen.
Plus att jag har löst en massa sudoku, utan mina läsglasögon.

Men plötsligt drar det ihop sig och det blir fart på tillvaron. Solar plexus snurrar. Och mitt i alltihop har jag min fria vilja att välja!
Om jag nu har det ty ...vem är det som väljer?
Jag!
Men vem är jag?
Jag vet, jag vet, jag vet. Eller tror jag bara att jag skrivit om detta förut?

Men upprepar jag mig så har jag ändå min konstnärliga frihet att skriva som jag vill, jag får upprepa mig så ofta jag vill eller, som jag brukar säga ihop med målning; man har sin konstnärliga frihet att måla precis som man vill.

Utan att fråga någon om råd har jag hastigt och lustigt anmält mig till kurs i höst, bara några veckor efter att min utställning är nerplockad. Kurs i hur man lär ut tantra och lite annat smått och gott. Hmmm!

Faktum är att jag redan tidigare bestämt att i oktober ska jag börja skriva lite mer om tantra och mindre om mina tavlor. Nu kan jag inte smita.
Fast det skulle jag visst kunna om jag ville ty jag har ju min fria vilja.
Väl?!

Hur gör man?

Idag är det den 9 augusti. Inser att det snart är den 18 september och vernissagedags och det får mig att tänka att "hoppsan och oj då! Är det sååå lite tid kvar". Men, njaaa. Jag kan nog vänta några veckor till innan jag sätter igång.
Sätter igång??? Sätter igång vadå? Hur gör man? Ska jag börja måla nu det jag ska ställa ut? Jag som fortfarande fnattar hit och dit och inte har riktig ordning på tillvaron. Fast lite målar jag. Har tre mandalas på gång.

Sist jag hade utställning, utställning fast inte på riktigt, var en decembermånad. Jag minns inte om det var förra december eller året innan. Det kvittar ju förstås. I alla fall var det väldigt enkelt.
Jag tog 20 rejält stora målningar, rullade ihop dem och tog dem under armen och steg på lilla roslagståget in till stora staden. I medföljande kasse, grön med blommor från Gudrun Sjödén-butik (om det nu är så det heter), låg en rulle med dubbelhäftande små klisterlappar.
Det var allt som behövdes.
En stege och vattenpass fanns på plats och lång kompis bidrog med handräckning och uppmuntrande tillrop.
Sex timmar tog det. Så var det klart.

Någon dag före julafton var det tid att ta ner tavlorna. Fram med stege, rafs, rafs, rafs. klart!

Nu blir det inte riktigt lika enkelt ty nu är det på riktigt.
I riktigt galleri med riktig galleriägare.

Som sagt var. Jag tror jag skippar tankarna ett tag till på allt som visst ska göras.
Ungefär som när jag ska till tandläkare (om en vecka!)
Då trycker jag bort olusttankar långt ner i det undermedvetna tills jag precis sitter i, jag menar, ligger i tandläkarstolen. Den har till och med tempurstoppning!!! Då kan man säkert hoppa över bedövningen.

Tempurmadrass kan jag verkligen rekommendera till sängen därhemma. Den är bland annat helt underbar att älska på!

Se där så lätt det gick att skingra tankarna på kommande vernissage. Kanske ska jag bli "skingratankarcoach" i nästa liv.

Ligga i hängmatta!

Det hör sommaren till.
Blå och vitrandig, som om den fanns på en båt. Fast det gör den inte. Den hänger i stället, nästan i markhöjd som om jag paddlade kajak, mellan två björkar.
Bara jag och mina fötter, med plåster på vänstra stortån.
Ingen bok, ingen kaffekopp. Inte ens datorn på magen. (Slutsats: nu ligger jag inte längre kvar i mattan.)
Tystnad. Endast vindens sus. Tittar upp i björkens lövmassa, ner på marken. Tittar en stund på pissmyror som lever sitt stilla liv bland grässtrån och torra löv.

Jag hade tänkt göra lite solhälsningar på verandan bredvid skogen men måste ha kommit åt någon spik ty stortån protesterar. Blod! Äntligen fick jag användning för ett av de plåster som följt med i neccesären (nä, jag går bet på hur det stavas och är för lat för att kolla på nätet) år ut och år in.

Helt klart har jag förbättrat min förmåga att göra ingenting.
Inser igen, jag vet inte för vilken gång i ordningen, att är det lite fånigt att ha en piska över sig att hela tiden behöva vara aktiv. Vem är det som har lärt mig detta?

Men inte skulle jag vilja vara ett träd som bara står på samma plats hela livet. Det skulle bli för enformigt. Dock vore det fiffigt att kunna prata med träd. Det ska jag lära mig i nästa liv!

Nu har det börjat regna! Bra att jag passade på att fånga dagen.

Sparsam med naturens resurser!

Det låter bättre så än att man är snål.
Min barndom har starkt präglats av sparsamhet/snålhet och som vuxen har jag verkligen kämpat med att vara mindre snål. Sparsam kan jag inte sluta att vara. Än mindre sluta vara sparsam med naturens resurser.
Ta tex vatten.
Jag fick lära mig att diska under en liten liten stråle rinnande vatten. Det tog evigheter att bli klar.
Eftersom jag bott många år i Spanien har jag lärt mig att fortsätta vara sparsam med vattnet. När det behövs! Det har blivit en självklarhet när man ibland fått samla nattens vatten i hinkar.

Ofta njuter jag av lååååånga duschar men jag låter inte vattnet rinna när jag borstar tänderna.

Men alltså, nu handlar det om målning. Jag är  sparsam med färg och vill gärna använda upp all den färg jag (tryggt) tryckt ur tuben vilket kan få till följd att jag kladdar på färg där den egentligen inte ska vara.
Fånigt värre men jag har faktiskt skärpt till mig. Trär på en plastpåse istället. På paletten alltså!

Senaste målningen är snart klar. Det går trögt och jag ägnar stor tid till att betrakta på håll. Får nästan lite ångest (bara nästan) när jag ännu inte känner hur de sista just nu ljusgrå ormarna ska se ut.
Tar nog och gör mig en smoothie och slår mig ner på lilla balkongen i dagens blåst.

Essense

"Det som utgör kärnpunkten" eller "koncentrerad lösning av doft eller smakämnen".
Så står det i svensk uppslagsbok.
Jag har nämligen funderat ganska mycket kring detta ord sen jag kom på och också accepterade att min essens inte passar ihop med acrylfärgens essens.
Raskt drar jag nämligen en parallell till relationer och till sex. Det blir så tydligt! Jag vill bara vara tillsammans med någon vars essens passar min. Detta betyder inte att man behöver vara lika. Tvärtom. Ju större kontraster, ju mera liv och kraft. Precis som när man målar.

Hmmm, nu blev det krångligt, men ...

Lägger upp bilder så länge ty just nu är tiden begränsad.

Vattenbaserad oljefärg och jag passar väldigt bra ihop!!!

Tingens ordning är återställd.

Det innebär till exempel att stanna inne och måla trots att vädret säger: "Kom ut, kom ut!"
I hela min vuxna ålder har jag brottats med detta fenomen. Är det vackert väder ska man vara ute. Punkt slut.
Förstås vet jag att jag hört detta till leda som barn.
Förstås vet jag också att jag idogt försökt föra detta vidare till mina barn. "Ut och lek ungar, solen skiner".
Men jag inbillar mig att mina tre första barn som är uppväxta i Spanien inte behövde utsättas för just denna prägling eftersom det fanns sol i överflöd.
Jag ska minsann fråga dem någon dag.
Dock finns det så mycket annat man också  överför på sina barn av mer eller mindre bra övertygelser. Detta sker ju vare sig man vill eller inte. Bara att acceptera.

Men det är inte denna tingens ordning som är återställd, att vara ute när solen skiner. Nu mera stannar jag inne med gott samvete. Nästan. Det gnager bara lite grann!

Det är friden som är återställd! Den inre tillfredställelsen av att leva, att existera. Jag är lite som Alfons Åberg som inte tycker om att slåss. Jag tycker inte om att gräla. Inte ens med acrylfärger.

Efter gårdagens skriv på bloggen tog jag  resolut ner plastduken som jag så omsorgsfullt förberett och gömde den hoprullad i en garderob. Acrylfärgerna försvann in i ugnen ??? I luckan under menar jag.

Fram tog jag mina oljefärger som legat och känt sig övergivna sen början av november, samt en alldeles vanlig duk, monterad på kilram. Kvadratisk för mandalas, 80 x 80 cm.
Fram med iPoden och dånande kraftfull tangomusik.
Åh så skönt.

Och nu tänkte jag överträffa mig själv och ta fram min kamera och plåta av det jag målat sen igår och göra en liten följetong av hur en bild kan växa fram.
Men det sket sig ty batteriet var totalt tomt. Nåja, tanken var god.

Ska jag klistra in en annan bild? Nä, det struntar jag i idag med!

Rena rama katastrofen!

Ska jag behöva utsätta mig för detta?
Jag vill ju bli vän och så blir det precis tvärtom. Svärorden bara forsar ur munnen på mig, nästan. Jag tycker ju inte om att svära. Men jag kan inte avbryta för att dricka kaffe. Jag kan inte avbryta för att dansa och andas för att på så vis lugna ner mig.
Mitt känslochakra är i uppror och snurrar frenetiskt.

Det finns inget liv! Det måste gå så fort!
Hårt och stelt! Ingen sensualitet!
Det går inte att smekfullt beröra med fingrarna eftersom det redan är för sent och fixerat.

Jag tar några djupa andetag när jag nu sitter här vid datorn istället för att stå framför duken.

Acrylfärg!!! Hur ska det bara kunna fungera??? Hur ska vi bli vänner?

Fem ynka små tuber, ok,  men massor med metrar av "plastduk" som jag ju upptäckt inte lämpar sig för mina vattenbaserade oljefärger. Säkert ännu mindre med vanlig olja. Är det någon som vill ha?

Det kan  inte vara nyttigt att utsätta mitt nervsystem för påfrestningar av detta slag. Att utsätta mig för att det blir så fruktansvärt fult, att jag inte kan måla.  Det är i och för sig något som inträffar med nästan varje målning innan den tar form och vi kan samarbeta. Men sedan blir vi helt klart intima vänner.

Jag har inte tidigare förstått varför acrylfärg och jag har en sådan konflikt men nu vet jag.
Våra essenser är helt enkelt allt för olika.
Så enkelt är det.
Det är inget fel på acrylfärg. Det är inget fel på mig.
Vi bara passar inte ihop.

Så får det bli.

Tabula Rasa

Fann för något år sedan en bok som hette så och som verkade mycket intressant. Den hade som teori att vi föds som ett vitt tomt papper, på vilket vi "skriver" vårt liv. Jag kom inte så långt i den ty den var skriven i ett enda svep. Inga nya stycken, inga nya kapitel, ingenting att hänga upp sig på.
Helt enkelt blev den för svår att läsa. Kanske missade jag något viktigt?

I alla fall finns det en bild överst som knappt syns. Det är förstås avsiktligt!
En liten prick i mitten och en cirkel. Enklast tänkbara mandala.

Så känns det nu i mitt liv.
Jag har flyttat hem.
Städat.
Slängt.
Möblerat om.
Alla väggar är tomma och så ska de förbli tills jag fyller dem med nya målningar.
Stor tomt golv där jag kan "frigörandedansa".

Tiden känns som ett gummiband som har dragits ut och spänts ... och nu är den tillbaka på noll där jag började. Som om ingenting har hänt.
Jag växlar mellan rastlöshet och lugn och däremellan en mängd andra känslor.

Idag ska jag strunta i att vara ute i sommaren och äntligen börja måla igen.

Puss Universum!!!

Underbart sommarväder!

Ja, och snart flyttar jag hem!!!

Igår på eftermiddagen solade jag och badade två gånger i mysig insjö med nästan ljummet vatten. (positiv kommentar)

Igår till kvällen fick jag ont i halsen och värk i kroppen.
Va! Ska jag bli sjuk igen. (negativ kommentar)
Se där. Balans är uppnådd.

Men jag vägrar. Vill inte vara svag mer. Blir rasande.

Så jag tog och chakraandades, frigörandedansade, andades mer och stupade sedan isäng.

Idag har jag gått i skogen i två timmar, en av mina favoritsysselsättningar,  och sedan slappat i soffan, otroligt trist. (mer balans)
Kroppen helt slut.
Men jag tänker i alla fall hänga med brorsan på dans på Skeppsholmen, så det så.

Vinden blåser och får löven att dansa. Vilken underbar sommar!

En liten prinsess-målning kan väl passa bra!

Så här i ljusaste dagarna på året känner jag mig otroligt vankelmodig. Fast nä, det gör jag ju inte när jag känner efter. Det var bara en plötslig känslovåg som svävade förbi.

Läser i bok att det är bra att fråga sig själv när man står inför att göra något, om detta något får hjärtat att sjunga.

Jag vet att när det gäller kreativitet, vare sig det handlar om att måla eller skriva eller plantera blommor i ett visst mönster, så går det inte att invänta en våldsamt stark inspiration.

Det fungerar inte så. Jag måste faktiskt börja oavsett vad som känns.

Det som känns mest nu är lättnaden över att det bara är tre veckor kvar tills jag kan återvända till min lägenhet med sprillans nya stammar! Fyra månader är bara borta. Nåja, nästan i alla fall.

Just nu är jag tacksam för att jag i morgon tar bussen norröver. Datorn följer förstås med men det lilla huset jag ska bo i ligger (förhoppningsvis) i "uppkopplings-skugga".

Ingen mobiltelefon, inga email, inget surfande.

Det blir ju helt fantastiskt avkopplande.

Det rinner en bäck precis vid tomtgränsen. Där ska jag sitta på en sten och filosofera.

Optimistisk som jag är ska jag i ryggsäcken packa ner ett litet acrylblock samt inhandlade färger. Jag har nämligen insett att jag bara måste lära mig att måla med acrylfärger också. Jag bara måste övervinna mitt motstånd och släppa stressmoment när färgen torkar för fort och inte uppför sig som jag tycker den ska göra.

Det blir en lite lagom utmaning för mina sista veckor på vift.

Vernissageinbjudan.

Tänk, så har dagen kommit då jag på tryckeri hämtat lite vernissageinbjudningar. Det räcker inte att bara  skicka via e-posten, har jag fått lära mig.
Allt medan regnet häller ner för att göra staden riktigt ren och fin inför morgondagens bröllop.
Se där. Jag klarade inte av att inte nämna det.

Samtidigt läser jag här och där i Plan B 4.0 boken och tänker på det Charlotte rapporterar från Kina på sin blogg, om vem som ska betala lön till alla som jobbar med att plantera gräs etc...    http://lustochliv.blogspot.com/

Det går i stort sett inte att fatta hur många människor som finns på vår jord.
Eller att fatta hur eländigt många har det.
Eller att fatta och därmed verkligen uppskatta hur bra vi har det. Här i vårt land, med festligt bröllop och allt. Med tillräckliga mängder mat och vatten.

Kanske det dock är så att vi bara njuter av detta när vi har en inre harmoni som uppnås till exempel med att äta "rätt" för en balanserad hjärnkemi.
Motionera "rätt" för en balanserad kropp.
Älska "rätt" för att ytterligare hjälpa hjärnkemin på traven.
Trallalah, trallalah.

Plötsligt fick jag en annorlunda bok i handen!

Fast om jag tänker efter är den inte ett dugg annorlunda. Alltså annorlunda i förhållande till de andra fyra fem böcker som just hamnat i mina händer, trots att jag tänkt mig att inte läsa så mycket, bara någon enstaka deckare för att koppla av. Så kan det bli.

Boken jag just nu läser är alltså inte alls annorlunda utan bara tvärtom!
Brorsan jag bor hos har varit på Naturskyddsföreningens riksstämma i helgen. Därför låg boken på köksbordet. Så bra ty annars hade jag ju inte vetat om att den fanns!

Den heter PLAN B 4.0 och är skriven av Lester R. Brown.
En rackarns bok för alla som likt strutsen gömmer huvudet i sanden.
Hittills har jag bara läst en 20 sidor och borde kanske inte uttala mig om den men jag kan inte låta bli ty den känns så viktig.

Den handlar om vår miljö, om mänsklighetens överlevnad, om civilisationens fortlevnad.
En av de största svårigheterna, som pekas på i detta första kapitel, är att maten och vattnet inte kommer räcka till. Kort och koncist.
I förordet står det förresten att man kan ladda ner boken gratis.
  www.svenskaplanb.se )

Jaha, tvärtom böckerna då?
De handlar om den mer andliga aspekten av problematiken. Om att utveckla "själskärlek" tex. (av Sanaya Roman).
Jag tänker inte dra alla titlarna men de handlar om att .... oj så svårt det blev ... ty vad handlar de om egentligen? Att höja sitt medvetande? Att bli mera ljus? Bli mer kärleksfull? Allt för att mänskligheten ska överleva, att vi inte ska ta kål på oss själva?
Ja, något i den stilen. Att varje individ tar ansvar för sin egen utveckling och därmed också tar globalt ansvar.

Jaha, vad kan då jag som enskild individ göra?
Äta mindre och ta kortare duschar samt bli mer positiv och kärleksfull!
 That´s it!

Jaha, då återstår det bara att hitta en passande målning innan det blir för många ord.
Hittar bild från saga om molnet Sigge som inte gillar skorstenar som spyr ut rök. Den blir bra.

Spegelneuroner - såååå spännande.

För ett par dagar sedan lyssnade jag på fyra föredrag om den upplysta hjärnan. "Upplyst" i vetenskaplig betydelse alltså. En äldre professor (som såg ut som Einstein) pratade om spegelneuroner och förstås skulle jag vilja återge allt spännande han sa. Minnet fungerar dock inte.
Men jag fick väl någon form av insikt? Jo, det fick jag men ...
Inser att jag är okoncentrerad till max.

Andra föredrag handlade om hjärnan och kärlek, om hjärnan och kultur.

En mening minns jag och den handlade (förstås) om bilder. Varför skapar människan bilder?
För att uttrycka en inre värld.

Alltså behövs inga mer ord. Så bra. Då kan jag öppna photoshop och ta itu med vernissageinbjudan som snarast ska tryckas upp till galleriägaren.

Meningen med den här bloggen är ju fortfarande att jag ska bli "transparent" inför min utställning. Kanske räcker det med en bild och en två tre ord.
Detta tål att fundera på.
Funderar gör man med ord! Hmmm...

Kontinuitet, behövs det?

Ja, vill jag utropa eftersom jag fortfarande har noll kontinuitet i livet och upplever att mycket bara avstannar. Jag får liksom ingenting gjort!
Jag borde...
Jag borde veta vad jag vill göra med resten av mitt liv till exempel.
Jag borde framför allt vilja en massa.
Jag borde ha en massa idéer.
Men ingenting blir riktigt viktigt.
Det kvittar helt enkelt.

När äldsta dottern lite fint och försiktigt undrar vad det är jag borde, vem som säger vad och så vidare, inser jag hur lätt det är att glömma. Vadå glömma?
Glömma det jag så många gånger kommit underfund med.
Visst ja. Jag väljer att acceptera. och att tycka om. Så enkelt är det.

En dryg månad kvar bara.Väntan. Att bara vara är fortfarande svårt.
Det enda jag verkligen vet att jag vill, är att måla. Särskilt  mandalas.

Längtan efter kontinuitet blir väldigt stark.

Vem är det egentligen som väljer!

Detta har jag som så många gånger förut funderat på medan benen rört sig och fört mig genom skogen.

Naturligtvis finns det inte ett svar. Naturligtvis finns det en hel drös med svar.

Likaväl som det finns en hel drös med "jag" som vill vara med och välja.

När jag målar till exempel (jistanes vad jag saknar min målning) väljer jag hur jag ska börja och jag måste välja när jag tycker att målningen är klar.

Men det är inte det jag tänkte på i skogen. Jag tänkte på större frågor som "vad vill jag med resten av mitt liv?" 

Det är frustrerande att inte ha något svar eller att ha allt för många svar.

Det är frustrerande att inse att jag inte kan välja. Inte mitt medvetna jag. Det är ett inre jag som väljer.

Och det jaget som vill vara med och bestämma får lov att finna sig i att det inte kan välja ännu. Tiden måste gå. Jag får till exempel acceptera att stambytet måste bli klart. Acceptera att min utställning ska genomföras och nu närmast måste jag acceptera att jag är rastlös och inte gör så många knop. Mina bronker behöver helt enkelt mer tid.

Det tycker jag är trist men jag tycker inte det ty jag vet ... lite moment 22 på ett inre plan.

Tänk om jag ändå kunde bli lesbisk!

Ibland är det verkligen svårt att förstå sig på det motsatta könet. Det gäller ju inte bara oss kvinnor utan lika mycket männen, förstås, som oftast tycker att vi kvinnor är helt hopplösa och nyckfulla. När någon man uttrycker sig så brukar jag trösta med att vi kvinnor är till för att sätta piff på tillvaron för männen. Deras logiska inrutade tillvaro skulle helt enkelt blir för långtråkig och förutsägbar utan oss!

En dag skrev jag till man på kontaktsida att jag skulle träffa en väninna, att jag därför inte hade tid att träffas.
Åh, svarade han. Ska ni ha sex då?
Suck! En sådan idiotisk fråga!:Till saken hör att väninnan är över åttio år gammal.

Men oj, vad visar jag nu upp för förutfattad mening? Som om man inte kan ha sex när man är över åttio! Hmm...nåja, rent statistiskt så verkar det som att få kvinnor har sex i denna ålder.
I alla fall för att avsluta denna lilla utvidgning av ämnet så svarade jag mannen i fråga att "ojala (om det ändå vore så väl) att jag var lesbisk, så mycket enklare allt hade varit"!
Fast jag tilltalas alldeles för mycket av starka manliga energier. Eller uttryckt med andra ord. Jag tänder inte på kvinnor, så synd. Men jag vet av egen erfarenhet att det går väldigt bra att ha starka tantriska energiövningar med samma kön.

Nu ska jag komma till skott och förklara vad som föranlett denna sena och mycket oplanerade blogg:
En vän jag träffade för cirka ett år sedan ungefär skickar ett sms så här på kvällen och uttrycker att det vore mysigt att träffas. Jag svarar ganska omgående och tycker detsamma samt tillägger att jag är på vift på grund av stambyte men att jag just nu huserar hos min broder.
Inget svar.
Då fattar jag ingenting. Sms.ar man bara på skoj eller...?

Men.
Just nu är jag ändå så upp och nervänd och nollställd att jag inte fattar något överhuvutaget, så hur skulle jag då kunna begripa mig på mäns beteende eller, mycket bättre uttryckt: andra individers beteende. Ty det är ju individer vi är och alla har vi våra sidor och egenheter.

Förvirringen är ganska stor just nu.

Har varit i lägenheten och hämtat en drös med dammig post. Bland annat fanns en elfaktura som skulle betalats i går.
Det finns ingenting som får mig så upp och ner vänd som när det strular med myndigheter eller för all del med datorn.

Jag minns en gång när jag blev totalt rasande och därmed störtledsen. SJ var boven fast i deras ögon var det jag som var boven ty jag hade mage att ta ett tidigare tåg än det jag var inbokad på. Tåget var nästan tomt och jag tyckte att då gjorde det väl ingenting om jag hade bytt tåg.
Konduktöran var helt omedgörlig och jag ville ju inte börja störttjuta inför de få passagerare som säkert lyssnade intresserat på vår lilla konversation där jag snällt fick ge med mig och betala ny mycket mycket dyrare biljett.
Jag är nämligen en sådan som tjuter när jag blir arg eller rasande. Kan bara inte låta bli! Tyvärr anses det vara en kvinnlig svaghet att gråta... kanske ... inget genusskrivande just nu, tack.

Sedan satt jag där och kokade och förstod precis eller i alla fall anade vidden av att folk blir självmordsbombare och annat elände. Om jag kunde bli så upprörd över så lite, hur upprörd blir man inte då när det kommer stora "tankar" eller vad det nu är som kommer och jämnar ens hus med marken och sedan kör bort en. Eller mördar hela ens familj medan man själv var på toa. (ursäkta de smaklösa exempel jag ger)
Så lite vi ändå  blir utsatta för just här i vårt land, trots kris och annat otillbörligt.
Fick förresten mycket att tänka på inom detta område under många samtal i Spanien dessa dryga veckor jag varit där.

Det som blir förvirrande då är detta med alla kontraster, alla paradoxer och mitt i allt detta är det meningen att vi ska utvecklas, utvidga vårt medvetande och hänga med i jordens frekvensökning!!!

En liten lekfull akvarellmandala passar bra för att lätta upp tillvaron.

Darriga ben...

... hade Mumintrollet och Sniff när de tillsammans med Snusmumriken i full fart skulle ta sig hem till Mumindalen för att varna resten av familjen och alla knytt och oknytt för den stora kometen som alldeles strax skulle svepa med sin heta svans över jorden. Klart att det var bråttom.

Mina ben är också darriga. Inte på grund av komethot utan mer tack vare envis hosta. Så här skrev jag den 13 maj:


En mycket dryg vecka har gått!

Naturligtvis har jag blivit förkyld! Helt oundvikligt verkar det som. Kanske beror det också på att det växlar mellan kallt och lite mindre kallt. Alla mina kortärmade kläder ligger i ryggsäcken. Lånar långärmat av dottern.

Det är märkligt detta med olika länder. Ingenstans har jag frusit så mycket som i Spanien. Under mina första år här, i början på 70-talet, förundrades människor över att jag frös. Fryser du? Du som kommer från kalla Sverige.

Vissa länder trivs man bra i och man känner sig som hemma med en gång. För mig tog det tre år att anpassa mig. När jag flyttade tillbaka till Sverige tog det tre dagar.

Redan när jag var ung och min syster ville ha med mig till Mallorca stretade jag emot.

”Jag tycker inte om Spanien, jag tycker inte om spanjorer!”

Och ändå hamnade jag där, gifte mig och skaffade tre barn. Visst är det märkligt! Om jag inte hade mitt ”filosofiskt andliga tänkande” hade jag inte fattat ett smack. Kanske jag inte gör det nu heller.

Fortfarande, varje gång jag kommer hit, snörper det till i kroppen när flygplanet landar strax söder om Barcelona och när jag väl är här rår jag inte på min kropp. Min kraft bara rinner ur den när dagarna går. Bara att acceptera och ”vara”, hahaha.  Att andas och frigörandedansa kan jag bara glömma. Någon enstaka yogasolhälsning rinner också snabbt ner i sanden.

I morgon, den 27 maj,  är det dags för hemresa. Det tycker både kroppen och jag är skönt. Hem till vila i naturen. Ett par dagar i alla fall!

Dansa i livet.

Detta skrev jag i optimistisk anda den 4 maj:

Idag, som var igår och som kanske till och med hinner bli i morgon. Det beror på hur det går med internetuppkopplingen här hos dottern i den lilla byn utanför den lite mindre staden som ligger en bra bit bort från den stora staden Barcelona, rakt västerut.

Trådlöst men lite nyckfyllt med lösenord, (och inte så van vid mac kanske) den spanska motsvarigheten till vårt Telia. Det kanske blir jag som får lov att vänja mig vid familjens pc och överföra de bilder jag vill ha med via mitt alldeles nyinköpta usb-minne men ny jättegullig design. Det gäller att vara förberedd när man ska ut i världen.

Jag har just räknat ut att jag har avverkat cirka en tredjedel av stambytesveckorna, alltså redan sex veckor och jag har hunnit bo på sju olika ställen. Det går nästan som en dans.

Även flygplanet idag/igår (skriver ju sent idag) flög som i en dans, hoppandes och skuttandes i lite gropar och knöggligheter och var bara, hör och häpna, en halvtimme försenat. Askan från Island lyser helt med sin frånvaro. Skicklig timing!

Det är alldeles knäpptyst. Jag hör bara datorns lilla surr och lite ljud i öronen.

Inga kyrkklockor som plingar varje kvart. Så var det för några år sedan jag var här och hälsade på. Fyra kvartar och en massa timmar dånade från kyrktornet här alldeles bredvid huset. Man moderniserade och stänger klockorna på natten.

Det är kallt ty även här är våren upp och nervänd. Regn, regn, regn så det är jättegrönt, precis som i Sverigen om en månad.

Skrangliga trötta ögon...

... har jag fått av att ha läst en massa bloggar!
Lite bilar susar förbi strax nedanför fönstret och sparvar  kvittrar så här klockan åtta på lördagskvällen i ett litet samhälle nära Barcelona där jag nu har min nionde boplats under den vecka jag har kvar innan det är dags att flyga hem till Sverige.

Förhoppningsvis blommar då fortfarande lite hägg och syrén. Här hade syrenerna redan blommat klart när jag kom till bergsbyn och dotterns rustika hus med sina tjocka massiva stenväggar, bjälkar i taket och höga hårda stentrappor som fyraåringarna skuttar upp och ner som två bergsgetter.
Förvisso klättrar både pappa och mamma i berg och då blir man som en bergsget och kan dessutom springa i steniga gränder utan att ramla. Fast det hindrade inte att jag som mormor fick hjärtat i halsgropen varje gång de satte fart på sitt skuttande. Eländigt att vara så sjåpig!

Men jag har ju inte alls ork att blogga idag! Är bara glad att här finns trådlöst bredband så jag kan surfa och skriva och dona hur mycket som helst med min egen kära mac.

Tills förkylda ögon protesterar.

Hoppsan! Alltfor stort beroende av att vara "uppkopplad"!

Inser forfarat att jag "internetist". Har varit ett dygn utan internet och nu har jag inte internet till min egen dator. Jag behover lana dotterns pc! Inser att det inte blir nagot bloggande under denna tid jag ar har i den lilla bergsbyn i norra Spanien. Utan de tre sista vokalerna och krangligt med overforing av bilder.
Ska agna lite tid att oversatta tidigare bloggar till min spanska blogg med samma tema.
Var sak har verkligen sin tid.
Aterkommer i slutet av maj.

Huvudvärk - hjärnkemin som spökar?

Igår, första maj, tillbringade jag hela dagen med att "frigörande"dansa, från tio på morgonen till åtta på kvällen. Ganska många timmar alltså. Så sitter jag också idag med rasande träningsvärk som gör mig synnerligen medveten om att jag lever i fysisk kropp.
Det blev för många timmar.
Särskilt med tanke på att det är knepigt att dansa i ryggsäcken och kroppen därmed är  mer otränad än vanligt. Jag vet att det skulle komma surt efteråt men det går bara inte att låta bli att dansa när möjligheten finns.

Värre var att jag slarvade med maten och kaffet.
Som på beställning kom huvudvärken senare under natten. Brist på de kemikalier som håller alla små kapillärer på plats! Ja, detta är förstås min alldeles egen tolkning av skeendet.

Sedan jag blev gravid för första gången fram till klimakteriet har jag kämpat med min huvudvärk. Jag har verkligen testat allt. ALLT från akupunktur, zonterapi, äta helt sockerfritt till att bearbeta alla gamla traumor, både i detta och i tidigare liv.
Bäst var det när jag under tre års tid helt undvek vitt socker!

Kapillärena var det ja. När de av olika anledningar svullnar och alltså utvidgas, trycker de på omgivande nerver och det gör ont. (egen teori)
Kallt vatten är därför mycket bra. (kyla drar ihop och förminskar, det vet alla män)
 Plus då effekten av "passande" kemikalier!

Jag minns för flera år sedan när jag bodde i Spanien mer permanent och familjen plus vänfamilj skulle bestiga ett berg i Pyrineerna på 3000 m. Höga höjder var synnerligen olämpliga för mitt huvud och jag, plus en av döttrarna i andra familjen, som också hade känsligt huvud, vi  blev överlyckliga varje gång vi stötte på små porlande bäckar med iskallt vatten. Ner med huvudet tills det domnade.  Men åh så skönt det var för en stund.

Så plötsligt, mitt i livet, försvann mensen och lika plötsligt försvann den evinnerliga huvudvärken som nu alltså bara visar sitt fula tryne när jag verkligen missköter min hjärnkemi. Typ med lite för mycket vin eller annat slarv. Det borde bara vara att låta bli med det men ibland "somnar" jag och glömmer bort mig.

Längtan bort? Nej, längtan hem!

En stark känsla uppstår i mig när jag ska välja bild och jag väljer just den här som 

 talar extra starkt till mig denna grå och kalla dag, 

dagen före Valborgsmässoafton.

Bilder, dofter, musik, platser, allt kan väcka upp minnen och känslor.

Året i Barcelona var en tuff och mycket viktig tid av "rekopilering", genom ett potporri av starka känslor och upplevelser,  jag menar,  

ett ihopsamlande och via målningen uttryckande av det som tidigare i livet varit svårt.

Jag kan just nu, i detta ögonblick, iaktta en oro i magtrakten, dock utan att känna affekt. 

Det bara rör sig lite långsamt snurrande.

Jag minns ju hur jag gråtit floder när jag i högra övre hörnet upptäckte ansiktet. Just dit längtade jag!

Det väcker en glädje och tacksamhet att se på målningen, vilket kanske låter lite banalt men så är det.

Att bara måla, intuitivt, utan att planera, är verkligen ett effektivt redskap till självkännedom!

Meningen med livet!?

Den måste var och en finna själv! Låt mig citera ur boken "Konsten att leva Innerligt" som handlar om filosofen S.Kierkegaard, han som sa att det är bättre att hoppa och förlora fotfästet en stund... (hoppas man får det):

"Alla behöver en livsåskådning, något som får oss att gå upp på morgonen, som ger perspektiv på tillvaron och kraft att leva. Utan det tappar vi fotfästet och blir tomma inombords."

Kan det uttryckas bättre? Visst är det väl detta vi alla kämpar med? Och när vi funnit vår mening, i alla fall tillfälligt, ty meningen med livet kan vara ganska flytande och föränderlig, ofta synnerligen flyktig, ja, då vill vi dela med oss. Varför skulle vi annars blogga till exempel?

Även om var och en behöver finna den själv, vi är ju alla individer, känns det väldigt bra, tycker jag, att läsa och få ta del av andras sökande efter denna mening.

Det som för mig ger mest mening i livet, bortsett från mänskliga kontakter, är att måla. Förstås! Och när jag kastar en titt i en av mina mappar, hittar jag en målning som passar perfekt till det Kierkegaard sa om att hoppa.

Något mystiskt har hänt! Jag kan inte lägga upp bild från mitt skrivbord!!! Så var det inte igår.
Bra att jag ändå gick in på hjälpen!

Men jag har ändå kommit av mig i mina tankegångar och får nog ta lite lunch för att få igång hjärnan igen. Hoppa kan jag göra senare...

Att älska varandra under ett helt långt liv!

Wow! Tänk att det fortfarande finns de som får uppleva detta och som dessutom delar med sig av sin berättelse. Tack Charlotte på bloggen Lust och liv!

Alla goda ting är tre!

I retoriken får man lära sig att ha tre argument, 

tre områden, tre, tre, tre...

Väldigt okoncentrerat har jag därför klistrat in tre likadana men lite olika bilder av samma motiv. 

Fast jag skulle nog behöva göra ytterligare tre bilder genom att ta bort mer  och föra samman mer. 

Det ska jag göra i morgon.

Längtan efter att älska, svårigheten med att älska, närheten man får när man älskar.

Varför sjutton ska det vara så svårt? 

Varför ska vi vara så rädda för närhet? 

Varför kan vi inte bara vara med varandra?

Acceptera varandra.

Acceptera den andre.

Acceptera sig själv.

Nu har jag, helt oplanerat, lekt färdigt för idag med det "treiga".

Lång väntan - tålamod.

Åtta år har förflutit för de här urtidsdjuren! I åtta år har de spanat upp mot ljuset, väntandes.
Fortfarande finns en väntan, samtidigt som livet forsar på. En inre otålighet, en inre stress.
Helt onödig men den är svår att rå på ibland. Därför är jag tacksam över att "livet" tvingar mig att bara vara.
Fast. Ett begär efter ett par alldeles speciella skor har uppstått. Jag såg dem i Helsingborg och ska nu ta mig ut på stan och leta.
En alldeles ny situation.
Begär efter högklackade skor har aldrig tidigare funnits i mitt liv så  jag kan verkligen tillåta mig att tillfredställa det, trots att skorna inte kommer få plats i ryggsäcken.
Jag får väl parkera dem hos min broder och ta fram den senare i sommar!
Även om allt finns här och nu, har även var sak sin tid. Jag får trippa fram på asfalten senare i ett ljummet Sommar-Stockholm. Det blir spännande.

Resultat av skoinköp, ett par timmar senare:

Drömmen tyckte inte att jag behövde några högklackade skor, trots att det var ecco-skor och därför extra bekväma och ändå samtidigt läckra.

"Drömmen tyckte inte..." ???
 Jo, eftersom "jag" inte alltid förstår eller uppfattar vad som är bäst för mig i en viss situation, så tar jag hjälp av "drömmen", ett sätt för "mitt inre" att visa vad jag helst ska göra.

För mig finns det en yttre dröm och en inre dröm. Likaväl som det finns nattens dröm och dagens dröm. Termerna är luddiga och går i varandra men eftersom jag har hållit på med detta i så många år är det helt glasklart hur det fungerar. För just mig! Men jag kan inte förklara ty det skulle bli alldeles för många ord och nu ska jag ut i solen och flytta grenar till Valborgs brasa.

I alla fall blev det inga skor och jag har "tjänat" tusen kronor. Så underbart! Vad ska jag göra med dem?
Kanske ska jag köpa ett par skor!

Inte bara stammarna behöver rensas.

Nej, inte bara stammarna där min lägenhet befinner sig behöver rensas! Även min dator behöver rensa rören. Den har nämligen uppfört sig synnerligen konstigt de senaste dagarna. Detta trots att jag är inbiten mac-användare sen 1992, ivrigt påhejad av en hel drös med bröder.

(Bäst att sätta inom parantes att det är bara en av dem som fortfarande använder mac! Hur bara kan man gå över till pc när man varit van vid mac? Märks det att jag är indoktrinerad till max?)

Och trots att jag ivrigt tagit över musik jag inte lyssnar på till extern hårdisk och skaffat extra usb-minne att förvara alla färdiga photoshoppade bilder på, så har den inte skärpt till sig. Dags för storrengöring!

Ikväll har jag alltså, hastigt och ganska lustigt via nätet beställt litet "tvättprogram" och vips har jag återfått 6 GB med utrymme. Kan inte låta bli att fnissa åt att det just blev 6 som jag återfick.
Det blir ju visst aldrig av att jag klurar klart på hur jag ska kunna beskriva vad tantrasex betyder för mig utan att använda ord som gud och andlighet.

Hoppar raskt och resolut över till bildspråket och klistrar in målning som handlar om starka krafter i livet:

Den har visst  blivit lite konstig. Jag har använt ett annat bildprogram, Painter, som jag ännu inte vant mig vid så bra. Tycker jag saknar tid!!! Allt är verkligen relativt.

Bäst att stoppa in orginalet som jag målade efter en av mina tantrakurser. Ingen kommentar.

Ständigt denna hjärnkemi!

Efter filmen om Soraya M. jag såg igår drogs jag ner av lite jobbiga tankar. Inte ner i ett stort mörker men jag blev minst sagt lite låg och satt i flera timmar vid datorn och gjorde två "mörka" bilder.

 

Insåg sent omsider när jag kröp till sängs att "visst ja, det är ju bara min hjärnkemi som förändrats,  som gjorde att jag kände mig lite deppig"!

Min hjärnkemi mår inte bra av att titta på "mörka" berättelser. (Fast här motsäger jag mig själv ty min fasta övertygelse är att det mellan mörker och ljus bara finns vissa nyansskillnader. Hmmm.)

I alla fall  undviker jag skräckfilmer och jag blir "hög" när jag läser böcker som handlar om kärleksenergier eller hur jag nu ska benämna det.

Så även om en målning kan vara mörk och lite farlig innehåller den även ljus. 

Kontraster! Hela livet svämmar ju ständigt över av kontraster!

Soraya M.

Efter att ha sett filmen om hur Soraya M stenats till döds, går det inte att skriva om tantra eller kärlek.

 Alla ord skulle bli futtiga.

Tantra! Tantrasex?

Tantra är en livsfilosofi. En bland många som vill förklara detta mysterium vi kallar "liv".
För mig handlar livsfilosofier och själva livet om en inre resa. En inre resa för att lära känna mig själv.
Jag kan meditera, andas, dansa, måla, gå i terapi, skriva en bok, sjunga, ha sex. Det finns helt enkelt oändliga möjligheter och under den period av mitt liv jag just nu befinner mig i har jag valt att andas, dansa, måla, skriva samt fördjupa mig i tantrasex.

Människan har verkligen varit påhittig, både när det gäller inre och yttre utveckling. Det verkar som att fantasin inte har några begränsningar, att kreativiteten är outtömlig.

Jag såg ett program om människans ursprung där frågeställningen var om människan föds som en ond varelse eller som social och samarbetande varelse. (Ja, nånting sånt.)
Det jag fastnade för var att man kunnat konstatera att människan verkligen är en varelse som bryr sig om varandra plus att hon har en kreativitet som tydligen funnits från hennes första stapplande steg på två ben.
Hon har målat på grottväggar och dansat vid eldar, berättat sagor, legender, myter, skapelseberättelser.

Att dansa i grupp, röra på kroppen till rytmer, skapar positiva hormoner och därmed välbefinnande. Hjärnekemin igen!

Vännen som ville ta livet av sig? Obalans i hjärnkemin! (inte bara förstås)

Även om det är att förenkla å det grövsta går det inte att bortse från det faktum att känslor uppstår via hjärnans kemikalier.
Jag vet att man inte får förenkla så här. Att det finns så många andra bakomliggande faktorer som också påverkar. Naturligtvis.

För att förenkla en gång till så är det våra tankar som påverkar hormonerna som styr våra beteenden. Nästan lite  som “katten på råttan på repet....”

Hjärtat hålls igång av sinusknutan som regelbundet fyrar av elekriska signaler som får muskler att dra sig samman som gör att hjärtat slår men vad/vem sjutton ger signalen till sinusknutan? Mat och syre som hjärnan behöver för att autonoma nervsystemet ska fungera? Eller?

Men. Jag hade ju tänkt skriva om tantrasex!
Det får bli en annan dag. Jag sitter ju på Kulturhuset och är otroligt okoncentrerad.

Stoppar istället in en bild som passar för ursprungsmänniskan och som kom till när jag skulle måla baschakrat. Baschakrat handlar just om ursprunget, om vår grupptillhörighet etc.

Pan sitter och blåser i sin skapelseflöjt och fram träder nymfer, djur och andra varelser. Och ormen förstås.
Från en repstege har först Adam dimpt ner och förberett en eld till Eva som lite frusen hänger i stegen och inte vet om hon ska släppa taget eller inte. Och vid trädets rot brinner den inre elden, livkraften.

Första riktiga vårkvällen.

Men först kom det en massa hagel och iskall vind. Brrrr!

Nu till kvällen blev det dock stilla, både med vind och i mitt huvud. Att sitta ett par timmar mot en husvägg, känna solens värme, lyssna till alla småfåglars sång, lite samtal och där emellan denna otroligt sköna tystnad.
Inte göra någonting.
Ha packat ryggsäcken inför morgondagens förflyttning till nästa tvåveckorsboende.
Bara vänta och vara.
Skönt.
Huvudet stort innuti som om jag suttit och mediterat. Fast visst ja. Det var jag ju kass på!

Och till sist, innan lite kvällsmat. Klistra in en bild som inte har ett dugg med vårkväll att göra.
Kanske möjligen med att nyfiket iaktta.
Så kan det också vara att leva.

Måla sin "utveckling", hmmmm! Går det? Ja!

Tänk att jag har glömt vad den här målningen handlar om. Jag målade den i alla fall i Barcelona för drygt åtta år sedan. Bra att ha anteckningar i datorn, nu när jag inte kan titta i någon av mina pärmar.
Ser att ämnet är den "eteriska världen".
Så klart.
I den världen kan fåglar ha skor och gå upprätt! Även när man är en örn.
Att jag klistrat in den  här just idag, beror på den bild mina ögon föll på sent igår kväll under telefonsamtal med mycket god vän, och som jag gjort på datorn i mitt kära photoshop för bara några månader sedan.

Jag bara kände att den ville jag ha med idag och då vill jag förstås ha med den ursprungliga målningen också.
Nu tänker jag inte göra någon djupdykning i tolkning av de bägge bilderna, bara några få ord.

Åtta år! Det har onekligen hänt mycket i mitt liv. Örnen går åt motsatt håll, är mer rakryggad. Den har bytt kläder och jag noterar med ett leende att den blivit mycket smalare. Låt mig se. Hmmm. Häftigt! Jag har ju gått ner minst en tio kg.
Även bakgrunden har förändrats radikalt på bilderna och det stämmer helt med mitt yttre liv.

Detta är ett bra exempel på hur man kan följa sin egen utveckling under en längre period genom att måla "intuitivt".
Ungefär som jag skrivit tidigare att C.G. Jung målade en mandala varje dag under tio års tid för att följa sin sorgebearbetning efter uppbrottet från Freud.
Underbart att det finns så många olika "metoder" att arbeta med sig själv! Vi är ju alla så olika.
Bara att välja och vraka.

Andlig - inte religiös.

Detta med andlighet och religion har jag funderat på just idag, samtidigt som jag burit vedklampar från en hög ute på backen i den sköna vårsolen, till en ny hög, också den utomhus men under ett garagetak, jag menar "carport".
Tankarna vandrar osökt till ett klassiskt exempel på vad en andlig lärare, sk guru, kan ge som arbetsuppgift till sin elev:
Eleven ska bygga ett hus med stenar som ligger ute i markerna, gärna högt uppe i berg av typ Himalaya.
När huset är klart är det dags att riva ner det och lägga varje sten på exakt den plats den togs.
Så håller man på med ett antal hus ända tills eleven fattar galoppen och låter bli att bygga huset.
Eleven går istället direkt till gurun och säger att nu är huset byggt och rivet och stenarna ligger åter på sin plats.

Faktum är att jag aldrig riktigt förstått vitsen med vad som ska genomskådas med detta exempel. Faktum är också att detta är min egen tolkning av det jag hört berättas och det stämmer säkert inte med vad någon annan skulle skriva. I alla fall ...

Att vara religiös är för mig att tillhöra en viss religion som innebär att någon eller några tolkar något.
Här blir det stopp. Vad är det egentligen man tolkar? Nu blir jag helt ställd.

Kanske är det lättare att definiera andlighet? Ja!

För mig innebär andlighet en känsla. En känsla av något som inte går att tolka. En upplevelse som får mig att må bra, att känna välbefinnande i livet.
När jag upplever att livet inte går att förklara, att det bara "är", är det något jag inte kan dela med mig av. Det bara finns i mig som en visshet.

Hmmm. Orden vacklar.

Jag går tillbaka till religion. I religionen finns det oftast en gud eller flera med mänskliga känslor och drag. Den religion jag kan mest om är kristendomen, eftersom jag är uppvuxen med den.
Här kommer en liten bild om detta, gjord på mörkblå sammet med garn och lite pärlor och glasstavar.

Den handlar om födelsen av Jesus med änglar som sjunger, stjärnan i öster, de tre vise männen på sina kameler. Samtidigt finns korset och således Jesus död. I dess fotspår växer det upp blommor.
Så roar jag mig med att tolka Jesus liv, oavsett om han levt som historisk person eller enbart är en symbol för ett inre växande som vi alla har att gå igenom.

Möjligheterna är oändliga.

Även skapelseberättelserna från olika kulturer är oändliga och att tro att just en av dem är den rätta tycker jag är lite "barnsligt". Bäst att sluta här.

Olika inre röster.

I går kväll blev det plötsligt omöjligt att somna. En insikt ramlade ner i mitt medvetande och detta satte igång en hel drös med röster inom mig. 

Kom insikten från mitt allra innersta? Eller var det bara en av mina roller som fick för sig något?

Jag vill ju! Nej, det vill jag inte alls. Inte just i den här perioden.

Men? Jag var ju så otroligt säker på att detta var det rätta under precis rätt period! Jag är alltid otroligt säker på det jag gör.

Ja, men nu känns det inte rätt längre.

Men? Jag behöver detta, varför känner jag då helt plötsligt tvärtom?

Men? Detta var ju helt rätt! Ja, men inte nu längre.

Det är jobbigt att låta bli! Ja, det vet jag men det är något jag får stå ut med och ta.

Jag vet att jag känner rätt. Jag vet att jag kan lita på den här inre vissheten även om det känns väldigt obekvämt att behöva ändra åsikt och därmed "görande".

Den inre vissheten går före alla olika röster som tjattrar i mitt inre.

Det händer saker i mitt yttre liv som av någon för mig okänd anledning gör att livet svänger åt ett annat håll. Vart? Det vet jag inte just nu. Något annat väntar runt hörnet och det är bara att acceptera och följa med i livsflödet. Inte passivt utan i vaken medvetenhet och med aktivt agerande.

Det är inte första gången detta händer i mitt liv. Ibland har jag lyssnat och tagit steg i annan riktning.

Ibland har jag inte lyssnat! Det går också bra men det inre motståndet brukar bli kompakt och kroppen brukar samarbeta och visa sin protest genom att bli sjuk.

Jag vill inte slösa bort min tid med att vara sjuk. Jag vill vara frisk, stark och levande.

Det finns alltför mycket underbart att göra i livet! 

Alltså behöver jag ibland ta lite obekväma beslut.